Stofiler, stofiler, stofiler

Jag näst intill ramlade in i lägenheten klockan halv nio med en pizzakartong balanserande ovanpå en hög med post och med portföljen och en kasse från ICA i andra handen. Maten skyfflade jag in i kylskåpet, men resten fick ligga kvar på hallgolvet. När jag dök ner i soffan och äntligen fick en bit av den efterlängtade, men vid det laget iskalla, pizzan, var det som att allt bara rann av mig. Hela veckan hade varit likadan med sent kvällsjobb och knappt någon tid att ta lunchrast eller gå på toaletten. Vi gick som vanligt runt och var irriterade på ledningen som inte valde att ta in mer folk före deadline, men det spelade ingen roll i det stora hela. Det som skulle göras måste göras, och det måste göras av oss. Jag hade snart tryckt i mig halva pizzan när jag var tillräckligt mätt för att kunna titta upp på tv’n och greppa dosan. Nu skulle det verkligen sitta gott med en bra film eller spännande serie. Jag behövde få slappna av mer än något annat. På ettan möttes jag av Leif GW Perssons släpiga röst och slappa, hängande kinder. ”Den här utredningen är under all kritik alltså. Jag förstår inte hur det här har kunnat undgå polisen.” Nej. Tvåan. Jan Guillo sitter i en soffa och viftar med armarna medans han pratar. Han skrattar och ser glad ut, nästan självgod. Nej. Fyran. Vad är det där för gubbe nu då? Jahaja, det är filmtips med Nils-Petter Sundgren, mannen som har rynkor på rynkornas rynkor. Han hyllar en film som jag aldrig kommer att se och en skådespelare som jag aldrig hört talas om. Jag slår av tv’n och slukar den sista pizzabiten. Lika bra att gå och lägga sig, vi måste vara på jobbet före sju imorgon bitti. Efter lunch är vi klara med projektet och jag kan ta en tidig eftermiddag. Jag tänker åka förbi en tv-handlare och skaffa mig fler kanaler. Helst några utan gamla stofiler.