Hon älskar lukten av gamla saker, det har hon gjort sedan hon var mycket liten. Med mormor var hon alltid på loppisar och auktioner hela somrarna, och på vintern var det bästa hon visste ett besök på museet. På mormors vind fanns det också fullt med gamla grejer och ibland hade hon smitit upp dit och stod under en tamburmajor med näsan i någon gammal maläten pälskappa när de vuxna äntligen hittade henne.
När de skulle rensa ut mormorsvinden var det som att komma tillbaka hem. Hon hade suttit kvar länge efter att de andra åkt hem till sina lägenheter och vänt och vridit på gamla böcker, tömt lådor som de andra helst velat slänga osedda och bara dragit in alla underbara dofter. Det var inte bara lukten av gammalt, den var så mycket mer. Gamla böcker luktade på ett speciellt sätt, torrt och lite som en pensionerad bibliotikarie. Kläder kunde ha en något unknare doft, ibland med en bidoft av hud och människa. Lite svett och tårar, ibland en omisskännlig röklukt som dröjt sig kvar.
När hon nu besökte landsarkivet var det inte främst för lukterna, men hon lapade ändå i sig dem när dörren öppnades in till de långa korridorerna som slutade med ett ganska stort rum med några skrivbord, ljusbord och en kopiator. Hon var inte säker på vad det var hon ville hitta, eller ens förväntade sig hitta, men det fanns en spänning bara av att vara där. ”Här finns min historia” tänkte hon, fast hon visste såklart att det bara var halva sanningen. Den andra halvan fann hon redan när de städade ut mormors vind. Men nu skulle hon kanske få veta vem den unga kvinnan på bilden var, och varför hon hade två sorgband på armen.
Man känner lukten.
SvaraRadera