Mamma

Flickan och hennes mamma sitter på samma plats som igår. De beställer räksallad med handskalade räkor och nybakat bröd. Mammans händer skakar när de lyfter besticken, och hon stirrar rakt ut i luften som att hon inte riktigt är där. Dottern, med håret prydligt uppsats i en tofs, äter som om hon vore på nobelmiddagen. Det ser märkligt ut, ett bordsskick som inte matchar med Mimmi Pigg-tröja och små knubbiga barnfingrar. Som om hon vore uppfostrad vid franska hovet tidigt 1700-tal och bara glömt sin vita peruk och siden klänning hemma. Hon äter några tuggor och lägger sedan ner besticken, torkar sig försiktigt om munnen med servetten trots att ingen smula haft möjlighet att hamna någon annanstans än i munnen med hennes nitiska födointag. Hon tittar länge på sin mamma som fortfarande inte verkar kontaktbar. Mamma bara fortsätter stirra ut i tomma luften, högra handens tumme som drar över vigselringen på vänster hand. Tankarna som vandrar från sådant som måste göras till sådant som hon inte orkar tänka på till sådant som får henne att vilja springa ut på motorvägen och kasta sig framför första passerande lastbil. Trots att hon inte ätit en enda tugga torkar hon sig också försiktigt med servetten innan hon nervöst delar den i småbitar. 

"Ska vi gå mamma?" 

"Jag är inte hungrig mamma."

"Jag vill inte äta mamma."

"Titta mamma jag äter nästan inget."

"Se mig mamma jag äter inte." 

"Mamma."

Nej det finns inga ord för detta, det är därför de aldrig sägs.

Konversation

 "Har du sett att William har plufsat till sig sedan han slutade med hockeyn?" 

"Det där är svårt att göra något åt i efterhand. Bäst att inte hamna där från första början."

"De klarar inte sånt själv, man måste vara där och styra upp åt dem. Föräldraansvar! Eller hur?"

"Det har vi sagt till Malte redan. Den dagen du slutar med din idrott, då är det gymmet som gäller. Minst tre gånger i veckan." 

"Han som var så fin och slank. Han var en riktig tjejmagnet redan på lågstadiet, William."

"Har Albin valt gymnasieprogram än?"

"Alltså du vet ju att han inte har haft det lätt med skolan. Ja det är ju någon sorts bokstavskombination där, det är jag helt säker på. Inget som behöver utredas eller så, men han har ju fått kämpa. Och så är det samtidigt som en sån superkraft, ja att han har ett sånt driv. När det är något han verkligen, verkligen vill."

"Då blir det ett praktiskt program?"

"Han har bestämt sig för ekonomi. Han vill starta företag, och vet du med hans driv så tror jag faktiskt att han kommer att lyckas. Han kan så mycket redan, om kryptovalutor och bitcoin och sånt."

"Malte bestämde sig för natur redan när han gick i femman. Sedan har inget kunnat stoppa honom. Du vet hur han är."

"Jenny sa att William ska gå fordon."

"Det tror jag passar honom fint."

"Ja det blir jättebra, han har ju det intresset."

"Och som jag alltid har sagt, det är inget fel i att gå ett praktiskt program."

"Nej inte alls, det behövs!"

"Visst är det Albin som kommer där borta?"

"Ja men ser du, då ses vi på matchen i helgen! Jag står i cafeterian, så då måste du fika!"

"Då får det vara rullrån i så fall. Nej, jag skojar, såklart vi ses! Får se om jag tar mig hem ikväll först."

"Hejdå då."

"Hej."

2024

Vi öppnar en nyhetssida

Bilder, rubriker som slår emot oss
Orkar inte läsa, swipar förbi

Barn som skjuter varandra på gatan
VI bryr oss
Men vi bryr oss inte på riktigt
För det är inte våra barn
Och inte våra gator

Bostadshus som bombas
Och vi bryr oss
Men vi bryr oss inte på riktigt
För det är inte vårat hus
Och här ljuder inga larm

Stormar som skakar städer
Översvämningar och skogsbränder
Men bryr vi oss verkligen på riktigt,
Nu när det blivit lite billigare 
att tanka bilen igen?

Kanske tror vi att vi ska kunna äta
bakelser
När brödet tagit slut
Att vi kan dricka 
vin
När källorna har sinat
Eller kanske tror vi att allt försvinner

Om vi bara blundar en liten stund

Dåtid

Jag vet att det inte var mitt fel, men det var mitt fel. 

Jag vet att jag var för liten, men jag var samma jag som nu.

Jag vet att jag måste släppa, men jag håller kvar.

Jag vet att livet händer nu, men jag händer då.

Hur gör man "gå vidare"? 

Vem är jag på andra sidan?

Finns jag på andra sidan?

Förlåt. Jag förlåter dig. Jag förlåter mig. Jag kan aldrig förlåta. Jag kan aldrig förgråta.

Blå bär

Ur handen i muggen, ur muggen i hinken. Ur den lilla hinken som rymmer två liter och ner i den stora som rymmer tio liter. Och så börjar det om. Händerna mer och mer blålila eftersom de stora hinkarna fylls. Stövlar som klampar genom riset, en förstärkt byxbak som slår sig ner på en tuva. Ryggar som böjs, munnar som suckar och längtar efter kaffe eller saft. Vi plockar för hand. För att inte förstöra riset, säger mamma. Det tar tid men bären är redan rensade när vi kommer hem med bakluckan full av stora hinkar. Nästan allt ska kokas, syltas, saftas, fyllas i stora höganäskrus och tomma glasflaskor som sköljts med Atamon. Det är ett bra blåbärsår i år. Pappa har gått och tittat på riset hela sommaren, likaså på hallonbuskarna, lingontuvorna uppe på björnbacken. Planerat, funderat. Vi har ont om lingon i matkällaren, det var skralt förra året. Men det vore ansvarslöst att inte ta till vara ett sådant blåbärsår. Vi får klara oss på tre krukor lingon, resten får fyllas med söt och god blåbärssylt. Ingen klagar, alla vill ha sylt på pannkakorna i vinter. Och nästa vinter. 

"Du måste plocka av varje ris ordentligt" säger mamma till Robin. "Vi lämnar inga bär även om de är små. I handen, sedan i muggen. fem muggar till så har du fyllt din hink, så blir det saft och bulle." Robin plockar de största bären från de fullaste risen. Jag går bakom och plockar av. Mamma tittar på mig och vi skrattar och skakar på huvudet. Han är så liten, men snart ska han också lära sig. Plocka av varje ris, i handen, i muggen, i hinken. Min stora hink är snart full. Förra året tömde jag min lilla hink i mammas stora, men i år har jag fått en egen. Solen steker i nacken och jag har skavsår på min högra häl. Nästan alla mina klasskompisar har köpesylt, men det säger jag inte till mamma och pappa. Köpekakor har de också, Ballerina och Singoalla. Vi har veteflätor, hallongrottor och till kalas gör mamma drömmar eller rullrån. Vetebrödet växer i munnen. Jag brukar doppa i saften fast bara när inte pappa ser såklart. Rullrånen växer inte. De frasar som nymanglade lakan i munnen och smakar sött som sirap. Vaniljglass med rullrån och blåbärssylt, det ska jag önska mig till födelsedagen i år. 

En junikväll bland andra

Att jag sitter här och bara insuper sommarkvällen. De sakta dalande maskrosfröna som aldrig verkar ta mark, trastarnas tjatter i björken och ett idogt hamrande någonstans i fjärran. Någon som bygger om, bygger till, bygger ut. Det är ännu inte kallt fastän solen försvunnit bakom träden.  Några envisa myggor inar omkring och blir ibland mat åt småfåglarna och deras ungar i bon och holkar. 

Att jag bara får sitta här, på altantrappen med mina bara fötter och andas i någon minut. Helt ensam med mitt eget, mina tankar och känslor, bara en stunds andrum i vardagen. Livet tränger sig visserligen på en aning i form av blommor som måste vattnas och barnens skratt från studsmattan. Men ändå en stund i relativ stillhet. 

Att livet i den här formen liksom flyter på. Som en stilla å som jag får färdas på ett tag i min lilla barkbåt. Stöta i en sten ibland, kanske kantra men sedan vändas på rätt köl igen och torkas upp av solljuset. En liten liten del i något så mycket större. Så stort att jag inte ens kan försöka att föreställa mig det. Kanske finns det ingen mening i att föreställa sig något större än min egen lilla båt, att leva i det lilla, kanske det är livets mening? Att flyta fram en bit och sedan sakta sjunka ner till botten utan att lämna ett enda spår på ytan. Och vetskapen om att det kommer ske en dag, utan förvarning, utan att jag hunnit förbereda mig.

Ja, för allt detta, vill jag tacka idag. Denna ljuva junikväll som snart förbyts i bök och stök och natt och sömn och sedan en ny dag att tacka för. Tack, för mig.

Studera

Studera mig. Kläm på mina armar, lukta på min andedräkt. Titta noga in i mina pupiller, notera irisens färg. Mät mig, väg mig, räkna hårstråna på mitt huvud. 

Studera mig. Ta reda på allt om min barndom, mitt finniga tonårsjag. Läs min stamtavla och intervjua min mor. 

Studera mig. Djupdyk ner i mina mörkaste rum. Utforska mina rädslor och fobier. Syna min skuld och skam. Analysera min glädje och dissikera min sorg.

Studera mig. Se mig. Känn mig. Älska mig.

Ångra

Ångra

- Jag ångrar ingenting. Jag ångrar ingenting. Jag ångrar ingenting.   

 Hon bar sin ångest som en tjock vinterkappa utanpå den tunna rosa skinnjackan. Drog fingrarna längs med glasväggen och mumlade tyst för sig själv. 
 - Jag ångrar ingenting. Jag ångrar ingenting. Det var hans eget fel. Jag ångrar ingenting.
Fingrarna som letar sig som tusenfotingar fram över det spruckna glaset. Långsamt runt hörnet släpandes sina grå sneakers i gruset. Stannar en stund och tittar på mannen som ligger på bänken och sover. ”Hantverkarevägen. Tidtabell finns i appen Din trafik. 
- Jag ångrar ingenting. Jag kommer inte ångra någonting. Jag ångrar ingenting. Han får skylla sig själv. Varför ligger de här och sover ens. Jag ångrar ingenting.

De första solstrålarna når precis över hustaken. Bladet blixtrade till när solen mötte metallen. Hon älskade att se det mörkröda som spred sig över den grå asfalten som en kontinent över världshavet. Hon ångrade aldrig någonting. 

Allan

”Ett djupt andetag och sedan lutar du dig fram bara. Händerna före och sedan kommer resten av kroppen av sig själv. Blunda. Håll andan. Om du bara har rätt vinkel så gör det inte ett dugg ont. Jalla, kom igen nu.”

Små knottror på armarna. Vinden som rufsade om i den utväxta Neymarfrisyren. Badbyxorna som klistrade fast på benen. Det var högre än han mindes det, så långt ner till vattnet och den vassa klippan som sluttade ner i vattnet. Tänk om han inte skulle komma tillräckligt långt ut. Tänk om det fanns något i vattnet, något stort och hårt som en stock eller en stor sten. 

Nej, det måste ske nu. Kusinen Yaseen hade följt med trots att han egentligen hade fotbollsträning på fredagar. Och imorgon skulle han ju åka hit med Miranda och alla de andra från klassen. Det var nu det måste ske. 

”Armarna över huvudet, kom igen ska jag knuffa i dig eller brosh?”

Solen sjönk långsamt ner bakom berget och luften blev kallare och kallare. Han böjde på knäna, sträckte armarna högt över huvudet och lutade sig långsamt, långsamt framåt.

Kanske kommer jag dö nu. Kanske kommer jag dö nu. Nu, nu dör jag. Nu gör jag det. Nu dör jag.  Nu dyker jag. Nu dör jag. Nu. NU. 

Plask.

After hours

Hennes händer. Hennes varma, mjuka händer. Fingrarna som rör sig vant över tangenterna, lite lojt frammanande en melodi. Hon som är den av dem som ska bli något. Den som alla vill spela med, den som alla vill vara som. Vara med. Men nu är hon här, kyrkan ekar tomt, och han sitter bredvid henne på orgelbänken och vet inte riktigt vad han ska säga. Hon har fått en egen nyckel till kyrkan för att kunna öva precis när hon vill, men han har aldrig varit i kyrkan på natten förut. Hon har bara tänt lampan i trappan och den lilla lampan ovanför klaviaturen. Resten av kyrkan är kolsvart med undantag av de gröna lamporna som visar nödutgångar på sidorna. Bara några steg ifrån dem gapar en avgrund som inte verkar ha något slut. Ett fall på kanske fem meter, eller femhundra. Han måste tvinga sig själv att inte titta dit, att inte tänka på känslan av att falla bottenlöst. Hon lyfter hans högra hand till den nedre manualen och drar ut några register. Lägger sina egna händer på manualen ovanför och drar ett djupt andetag. ”Generalbas” befaller hon, och börjar genast improvisera fram en melodi i barockstil till hans baslinje. Och i några minuter upplever han musiken som hon gör, som en fullständig helhet, där det inte finns någon gräns mellan honom själv, instrumentet, musiken och hans medspelare. Musiken fyller hela hans väsen, och allt annat blir oviktigt. Varken mörkret eller det bottenlösa djupet kan skrämma honom nu, och det är som att de svävar högt över världen, utan att någonsin kunna falla. Och han vet att han aldrig kommer uppleva ett ögonblick som det här igen.