Mormors köttbullar

Hemma hos mormor var köttbullarna alltid hemlagade, och alltid med stora lökbitar i. Jag hatade de där köttbullarna lika mycket som jag hatade den slemmiga klimpen och köttsoppan med sega bitar av kokt kött i. Det var inte sån mat som mina vänner åt hemma hos sina mor och farföräldrar. Där var det potatisgratäng och fläskfilé, grillad kyckling och ballerinakex. Köpekakor, som mormor sa. Inte föraktfullt på något sätt, men det var inget för oss. Lite finare, något som man kunde unna sig till fest. Inte till vardagsdoppet, då var det veteflätan som gällde. Jag brukade ta bort kanten och göra en boll av bullen. Sen bakade jag den som en prilla tills den var som en degklump. Jag tuggade fem gånger och svalde sedan hela klumpen. Köttbullarna däremot var svåra att få ner. Mormor blängde på min lilla hög med lökbitar på kanten av tallriken och så kom en sån där syrlig kommentar om hur det var när hon var barn. Om ransoneringskuponger och vattenchoklad och om första gången hon åt en banan. Jag saknar de där köttbullarna numera, när jag ser mamma scans torra rulla runt i stekpannan. I en låda i källaren ligger mormors recept. Någon gång ska jag pröva det.