Den efterlängtade

Det var en onsdagseftermiddag när Sara kom hem och hittade brevet. Jonas hade tagit in posten och lagt den i en lite för prydlig hög på köksbordet. Han hade väntat, såklart. Överst låg det stora kuvertet med röd logga längst uppe i hörnet. Bilden av en vuxen och ett barn som liksom smälter ihop till ett, bildar varandras konturer. Hon vägde kuvertet i händerna och klämde på det. Det var tjockt. Hon vågade inte hoppas. Ändå kunde hon inte hindra den pirrande känslan i kroppen, overklighetskänslan som spred sig från händerna upp genom armarna och skuldrorna. Det här var något annat än att kissa på en sticka och vänta på det andra strecket trots att hon kände i hela kroppen att det aldrig skulle dyka upp. Nu var det på riktigt, hon kände det, hon visste det. Händerna började skaka okontrollerat och hon ropade högt på Jonas. ”Kom! Kom, kom, kom, kom! Annars öppnar jag det själv!” Han kom in i köket med sitt skeva leende och lutade sig avslappnat mot dörrkarmen. ”Det är säkert bara någon blankett som vi har glömt att fylla i.” Hon kunde inte stå still längre, studsade nervöst på tårna medan han sprättade kuvertet. Hans händer var lugna men ögonen avslöjade att han tänkte samma sak som henne. Nu var det dags. Nu var det äntligen deras tur och nu skulle deras längtan få landa. Allt annat skulle flyta förbi, rinna som en bäck om våren och skölja bort allt gammalt grus och damm. De var hela nu, en hel familj snart, kanske bara månader kvar. Känslan i kroppen sa att innehållet i kuvertet skulle förändra deras liv för alltid. Ändå var han inte ett dugg beredd när han fiskade upp pappret med den faxade svartvita bilden. De stora ögonen. Det släta, svarta håret. Han hade inte ord för det han såg, bara höll upp bilden mot Maria. Tårar föll som inte orkat falla på mycket länge. Tårar som sköljde bort allt det gamla. Tårar som var starten på något nytt.