Att leva är att dö en smula

Hon sitter ensam, försjunken i sitt eget ser hon inget annat. Inga förväntningar, ingen vet vem hon är. Hennes penna löper ledigt över pappret. Emellanåt fingrar hon på objektivet, ställer in bländare, ändrar fokus, skapar ett tittskåp med fläckiga dukar och halvdruckna ölglas. 

När hon lägger ifrån sig kameran absorberas med ens allt ljus in i väggar, golv, gardiner och luften blir tung, ogenomskinlig. Kvävningskänslan kommer över henne igen och hon vänder sig instinktivt mot dörröppningen. Två steg in i lokalen och han påverkar redan naturlagarna. En rysning över armarna, taket som sakta sänker sig över de små borden och vaserna där blommorna dör eller spirar, hon vet inte vilket just nu när hon omärkligt kippar efter luft. 

Hon försöker göra sig osynlig eller vacker, stirrar på pappret på bordet framför sig och ser hur bokstäverna bildar hans namn och hennes som ett förvrängt monogram, "har jag skrivit det där"? Allt det andra, det säkra och trygga är dolt för henne nu. De som betyder något. De som älskar och som hon älskar. De är så långt borta. 

Nu passerar han hennes bord. Hon vet att de kommer hälsa på varandra som de hälsar på någon som aldrig rört deras hjärtan. Han nickar, hon nickar. En ridå, ett sätt att göra det möjligt att komma tillbaka. Hon har redan varit här för många gånger, satsat för mycket. Någon som aldrig rört henne. Aldrig över gränsen, aldrig över de streck de omsorgsfullt målar mitt på vägen. Hon har önskat att regnet ska skölja bort dem. Hon har önskat att hon aldrig mer behöver komma tillbaka.