Jag var elva år och mamma hade tagit mig med till Paris första gången. Det var vår, och jag hade fått en ny vårjacka innan vi for, en hallonröd, och ett par vita tygskor. Och det var precis så underbart som det borde vara när man är i Paris. Vi gjorde allt man ska göra. Eifeltornet, Sacre Cour, Notre Dame och Versailles. På Louvren fanns en enda tavla som jag kände till. Det var med spänd förväntan jag gick genom salarna med gigantiska kungaporträtt och vita statyer utan armar. Visst hade jag sett henne, många gånger, men det måste vara något alldeles speciellt att se henne i verkligheten, den bilden som konstnären faktiskt själv hade målat.
Så kom vi äntligen fram till den långa korridoren där hon skulle finnas. Jag såg genast var det måste vara eftersom en stor klunga människor trängdes på ett och samma ställe. Kvickt smet jag ifrån mamma och trängde mig förbi alla vuxna ben. Till sist stod jag längst fram i hopen av åskådare. Där hängde hon. Liten och ganska ful. Ingen storslagen tavla, ingen vidare vacker kvinna. Fanns det en enda sak i mitt underbara Paris som gjorde mig besviken, då var det Mona Lisa.
