Att snava

”Det är ingen fara. Jag tar emot dig om du snavar” sa du. Och jag föll och du tog emot mig. Och det var på en gång ofantligt pinsamt och alldeles underbart. Och jag kände det där pirrandet som man gör när man är nära någon första gången. När vi talar om det nu så säger du alltid att jag snavade med vilje och jag skrattar och säger att det inte är sant men jag tycker om att du tror det och kanske var det inte helt oavsiktligt ändå. Kanske har jag bara glömt. Och så får du någon okynnigt i blicken och frågar om jag inte är orolig att någon annan flicka ska snava när du guidar någon grupp men då säger jag helt allvarligt att de får ramla bäst de vill. Men du skulle bara våga ta emot.