God Jul

Det var i mellandagarna det hände. Inget illa ment, men jag förstår faktiskt folk som inte vill träffa sina släktingar i julhelgen. Själv hade jag firat med systrar och mostrar och mamma och pappa och ett gäng äkta män som så fort julmaten var undandukad började snegla på klockan och fingra på bilnyckeln i fickan. Allt medan systrarna och mostrarna stökade och pysslade och lekte tjocka släkten. Berömde andra för att själva få beröm, klubben för inbördes beundran kallas det visst. ”Dina köttbullar var fantastiska i år!” ”Men tack kära du, du hade då lyckats utmärkt med revbensspjällen, som alltid! Och Mias sillar – mums!” Tomten kom och gick och de äkta männen försökte försvinna i sina fåtöljer och soffor medan svettdropparna letade sig längre ner för deras pannor och halsar och en bismak av kryddpeppar och lök gjorde sig distinkt påmind i bakre delen av munhålan. Samarin, stimorol och en redig sup, det var vad som rörde sig i deras tankar.

Men nu var allt detta över och jag sprang som alla andra medborgare fram och tillbaka över gator och torg för att tjäna några kronor på att köpa något jag egentligen inte behövde. Shoppinglogik. Det var då det hände. Och var det något jag inte alls förväntade mig den tjugoåttonde december mitt på gågatan i Härnösand så var det detta. Det började med ett dovt mullrande, som åska mitt i smällkalla vintern. Jag såg hur människor runt omkring mig började titta på varandra frågande. Så kom skalvet, och det var svagt till en början, knappt märkbart. Sedan kom det andra, som var betydligt starkare och bokstavligen skrämde skiten ur oss allihop. Jag hörde glas krossas och började springa mot min bil som var parkerad vid domkyrkan men insåg snart att jag var påväg åt fel håll de en stor klunga människor kom emot mig, skrikande i panik. Jag höjde blicken och fick syn på en gigantisk rökpelare precis utanför Apoteket. Allt skakade kraftigt nu och helt plötsligt öppnade sig asfalten i en bred spricka som genast drog med sig ett par parkerade bilar. De bara försvann. Förstenad av fascination och skräck stod jag kvar och såg hur sprickan delade sig i två och växte upp längs Köpmannagatan. Inte förrän det började fräsa och välla upp magma ur hålet fick jag fart och drog med mig mannen som stod närmast brevid mig i samma frysta position som jag själv nyss lämnat. Vi följdes åt över bron till fastlandet och först på McDonalds parkering vågade vi släppa varandras händer. Han såg mig i ögonen och sa helt allvarligt ”Jag tror att du har räddat mitt liv”. Sedan försvann han i tumultet och jag har inte sett honom sedan dess. 

Vi blev lotsade av den lokala räddningstjänsten in i bussar och kördes upp till Statoil norra där vi lämnades allihop. Några grät och andra försökte trösta. De allra flesta ringde flera samtal med mobilen och någon hade kontakt med en anhörig som fortfarande befann sig på ön. Mullret var fortfarande öronbedövande även på långt håll och vi var flera nyfiket skräckslagna som tog oss över E4:an för att hitta en högre plats där vi bättre kunde se vad som hände. Ett tiotal av oss lyckades via en stor snöhög ta oss upp på taket på Bilbolaget där vi stod som hypnotiserade och såg hur vattnet bubblade och fräste och röken nästan helt och hållet dolde det underliga skådespel vi skulle få bevittna. Tillsammans med dessa helt okända människor stod jag där på taket och såg hur Härnön och hela min barndom brutalt drogs ner i havet som ett modernt Atlantis. Det känns ännu overkligt när jag berättar om det och jag minns hur jag svor tyst över att påsen med den skitsnygga koftan som jag fyndat för halva priset på MQ stod kvar mitt på Nygatan där jag bara någon timme tidigare förmodligen räddat livet på mig själv och en okänd man från Härnösand.

Här är mina favoritord på M som jag gav mig attan på att använda allihop!

Mums, Magma, Mellandagar, Medborgare, Munhåla