Ett välkommet förslag

Det var klockan kvart över fem på en onsdag som jag rusade genom korridoren för att hämta pärmen med treornas nationella prov från arbetsrummet. Arbetslagsträffen hade dragit ut på tiden och jag var redan sen till dagis. Leo och Ella stod förmodligen och hängde på staketet tillsammans med fröken Anders som väl förmodligen ville låsa och gå hem. Jag hatade att hämta mina barn sist på dagis och det var därför jag skrev fem över fem på schemat trots att jag egentligen visste att det var en fysisk omöjlighet. 

Halvvägs till arbetsrummet mötte jag naturligtvis Hasse och han ville såklart diskutera Anton, en strulputte utan dess like som vi delade ansvaret för i vår gemensamma mentorsgrupp. Hasse var en gammal räv, respekterad av alla och dessutom långsur. Jag hade under de tre år som jag nu jobbat på skolan ännu inte vågat säga nej till honom helt oavsett vad det rörde sig om, och det blev samma visa den här gången. Till slut hade jag utöver rättningen av svenskaproven dessutom tagit på mig att kontakta hans föräldrar, som självfallet hade olika telefonnummer och vägrade prata med varandra, samt att se till att rektor och kurator fick hans nya IUP innan morgonmötet nästa dag.

När jag hade hämtat pärmen, kopierat IUP’n och lagt den i rektorns och kuratorns fack som dessutom var på två olika våningar i skolan, sprungit tillbaka till arbetsrummet för att släcka lyset, gått till bilen och sedan tillbaka till arbetsrummet för att kolla att det verkligen var låst och sedan till bilen igen var klockan tjugofem i sex. När jag hade startat bilen och kört ut från parkeringen ringde jag dagisfröken Anders och förklarade situationen. ”Ursäkta och förlåt jag är påväg, jag kommer när som helst bara jag kommer förbi de förbannade trafikljusen men jag är så ledsen, hälsa Leo att jag kommer snart, jättejättesnart!”

Under den korta bilfärden gick jag igenom innehållet i kylen hemma tyst för mig själv. I vanliga fall brukar vi planera veckans mat och storhandla varje tisdag när vi båda slutar tidigt, men den här veckan var ett sånt där gyllene undantag på alla sätt och vis och Ella hade haft kikhosta i tre veckor och alldeles precis blivit frisk. Både jag och Stefan hade haft såpass mycket att ta igen efter att ha vabbat nästan konstant den senaste månaden så att det bara inte hunnits med. Nu såg jag framför mig hur jag stod och stekte en burk fiskbullar tillsammans med lite överbliven potatis och serverade det hela med en tvivelaktig brunsås och några mariekex och hur vi alla somnade framför bolibompa i enda hungrig och lite illamående hög i soffan. Då pep mobilen till i fickan. Mina ögon tårades faktiskt på riktigt när jag läste följande:

”Jag fick igen 200 spänn som Jonte var skyldig. Pizza idag? Puss puss”

Leo och Ella älskar pizza. Ikväll skulle jag bli den bästa mamman i världen igen.