Det var inte stegen som var svåra egentligen, hon hade tränat och tränat och de satt verkligen i fötterna som ett rinnande vatten. 1, 2, 3. 1, 2, 3. När hon svävade fram själv över golvet i vardagsrummet var det som att hon aldrig gjort annat. Det svåra var att göra det tillsammans. Hans takt och hennes. Hans fötter som liksom var i vägen och gjorde så att hon snubblade och verkade klumpigare än hon kände sig. Hans händer som alltid blev lite svettiga när de skulle till och dansa. De annars så fasta, varma och trygga händerna som helt plötsligt höll i henne som om hon hade varit en pestsmittad iller. Hon räknade högt. 1, 2, 3. 1, 2, 3. Ändå rörde sig hans fötter i en egen värld, helt separerad från resten av hans kropp. Hon räknade lite högre. 1, 2, 3. Snart är det bara tre veckor kvar till bröllopet. Skärp dig nu! Du såg väl hur vackert det var när Patrik och Sanna dansade brudvalsen? 1, 2, 3. Klumpfötter och svetthänder. 1, 2, 3. 1, 2, 3. Svärmödrar, fastrar och kusiner. Tager du. Tager du?
Oj, va svårt läge. Blir nervös bara av att läsa...
SvaraRaderaBra. Skönt att se dig! Tänker du stanna hos oss nu?? "... satt verkligen i fötterna som ett rinnande vatten" var väl inte en kanonformulering (jag måste kritisera litet så att du ser att det är mödan värt att vara med på skrivpuff!)
SvaraRaderaBra, trevligt att ha dig tillbaka på skrivpuff.
SvaraRaderaOj så glad jag blev att du är tillbaka. Har saknat dig. Jag tycker det är en härlig text du skrivit och jag känner igen mig sååå väl.
SvaraRadera