Att jag sitter här och bara insuper sommarkvällen. De sakta dalande maskrosfröna som aldrig verkar ta mark, trastarnas tjatter i björken och ett idogt hamrande någonstans i fjärran. Någon som bygger om, bygger till, bygger ut. Det är ännu inte kallt fastän solen försvunnit bakom träden. Några envisa myggor inar omkring och blir ibland mat åt småfåglarna och deras ungar i bon och holkar.
Att jag bara får sitta här, på altantrappen med mina bara fötter och andas i någon minut. Helt ensam med mitt eget, mina tankar och känslor, bara en stunds andrum i vardagen. Livet tränger sig visserligen på en aning i form av blommor som måste vattnas och barnens skratt från studsmattan. Men ändå en stund i relativ stillhet.
Att livet i den här formen liksom flyter på. Som en stilla å som jag får färdas på ett tag i min lilla barkbåt. Stöta i en sten ibland, kanske kantra men sedan vändas på rätt köl igen och torkas upp av solljuset. En liten liten del i något så mycket större. Så stort att jag inte ens kan försöka att föreställa mig det. Kanske finns det ingen mening i att föreställa sig något större än min egen lilla båt, att leva i det lilla, kanske det är livets mening? Att flyta fram en bit och sedan sakta sjunka ner till botten utan att lämna ett enda spår på ytan. Och vetskapen om att det kommer ske en dag, utan förvarning, utan att jag hunnit förbereda mig.
Ja, för allt detta, vill jag tacka idag. Denna ljuva junikväll som snart förbyts i bök och stök och natt och sömn och sedan en ny dag att tacka för. Tack, för mig.
