Nystart

Det är enkelt idag. Hon har vägt sig fyra gånger före frukost och druckit fem glas vatten. Det är enkelt idag, och imorgon. Måndag, tisdag, onsdag. Torsdag är den värsta dagen. Vatten och te, det kommer räcka långt den här gången. Hon ska bara bli av med de sista kilona runt magen. Den här helgen ska inte bli som den förra, och den förra innan den. Den här helgen ska hon vara fräsch och jogga runt spåret med sina nya springskor. 58,3 visar vågen idag. Det blir en skön dag. En skön känslan när magen är tom, en känsla av pånyttfödelse. Imorgon kommer yrseln, på onsdag mattheten. På torsdag kommer suget, men den här gången ska hon stå emot. Vatten och te, de säger att grape bränner fett. På söndag kväll ska hon inte behöva tömma sig på synder med pannan mot toasitsen. På måndag ska hon inte behöva börja om igen.

Ordlek

Kommer från

Bortom här

Kommer hit

Hitom från

Utanför vår lilla värld

Innanför din stora själ

Vi är rädda

Vi är många

Saknar någon

Köper tid

Hemma bra men borta fest

Bortom allt men hitom där

Kommer fram

Kommer sent

Kommer hem

Saknar dig

Utanför vår lilla värld

Innanför din stora själ

En dikt typ

Jag kommer aldrig att glömma den dagen jag reste mig upp för att gå

Det var som ett slag i magen, den drömmen vi aldrig kan få

Du såg på mig och jag visste, jag kan inte stanna här

Du minner om allt som jag miste, för en önskan och längtan jag bär

Jag kommer aldrig att glömma den dagen och nu är jag gammal och grå

Det är som en klump i magen, det livet jag aldrig fick nå

Jag köpte mig fri från dina blickar, sen hörde jag aldrig ett ord

Klockan i köket den går och den tickar snart ligger vi alla i jord

Glashus

Mamma och hennes syster. Hur de alltid dansade runt varandra med nervösa skratt och bleka ursäkter. "Roger är på affärsresa igen. En konferens i Hamburg." (Portföljen stod kvar i hallen.) När jag var liten förstod jag inte alls vad de höll på med. Varför mamma alltid blev sådär "men älskling" när vi var på middag hos Katrin och Roger. Varför moster Katrin alltid pratade sådär gällt och gick och drog i ärmarna på koftan. Ursäktade sig för att potatisen var överkokt, duken var ostruken och att det var så stökigt. (Två nummer av Allers låg framme på köksbordet.) Kanske höll de varandra flytande. Mamma berättade långt senare att "Katrin hade haft det lite jobbigt ett tag". (Han hade haft 2,0 i blodet när bilen träffade berget.) Okej. Sa jag.

Att leva är att dö en smula

Hon sitter ensam, försjunken i sitt eget ser hon inget annat. Inga förväntningar, ingen vet vem hon är. Hennes penna löper ledigt över pappret. Emellanåt fingrar hon på objektivet, ställer in bländare, ändrar fokus, skapar ett tittskåp med fläckiga dukar och halvdruckna ölglas. 

När hon lägger ifrån sig kameran absorberas med ens allt ljus in i väggar, golv, gardiner och luften blir tung, ogenomskinlig. Kvävningskänslan kommer över henne igen och hon vänder sig instinktivt mot dörröppningen. Två steg in i lokalen och han påverkar redan naturlagarna. En rysning över armarna, taket som sakta sänker sig över de små borden och vaserna där blommorna dör eller spirar, hon vet inte vilket just nu när hon omärkligt kippar efter luft. 

Hon försöker göra sig osynlig eller vacker, stirrar på pappret på bordet framför sig och ser hur bokstäverna bildar hans namn och hennes som ett förvrängt monogram, "har jag skrivit det där"? Allt det andra, det säkra och trygga är dolt för henne nu. De som betyder något. De som älskar och som hon älskar. De är så långt borta. 

Nu passerar han hennes bord. Hon vet att de kommer hälsa på varandra som de hälsar på någon som aldrig rört deras hjärtan. Han nickar, hon nickar. En ridå, ett sätt att göra det möjligt att komma tillbaka. Hon har redan varit här för många gånger, satsat för mycket. Någon som aldrig rört henne. Aldrig över gränsen, aldrig över de streck de omsorgsfullt målar mitt på vägen. Hon har önskat att regnet ska skölja bort dem. Hon har önskat att hon aldrig mer behöver komma tillbaka.

Skuld

Skuld är mitt liv på bekostnad av ditt.
Mitt välstånd för din fattigdom.

Skuld är ett tack som aldrig kan nämnas,
när din synd blir till min frälsning.

Skuld är en tyngd och ett ok.
Jag bär den med värdighet.

Utrensning

Ett led blir två. Du går till höger, du går till vänster. En hand som pekar, eller knuffar dig i rätt riktning. Fötter som trampar i lera, någon har ett par slitna sandaler.

Det högra ledet, rakare ryggar, klarare blickar. Unga män och kvinnor med starka armar. Och i det vänstra. Krokiga, knotiga, slitna. Skinn som hänger på ben och armar. Barn och gamla, tunga steg. Var är de på väg? Vi vet alla men vill inte tänka, inte veta.

Ledet framför mig blir kortare. Du går till höger, du går till vänster. I ett annat liv hade jag kanske lagt märke till koltrastens sång eller de små gröna bladen på träden. Solen som värmer i nacken och de små molntussarna som sakta seglar över ett klarblått hav. Nu är det annorlunda. Lukten av bränt ligger som ett täcke över oss och vittnar om sanningar vi inte vill veta.

Du går till vänster. Stanken som letar sig in, fyller lungorna med gud vet vad. Du går till höger. I hela mitt liv ska jag avsky mig själv för att jag känner tacksamhet i den stunden. Jag gick till höger.

Närhet

Nära. Het. Värmen som strålar ut från huden nuddar hennes arm så att det blir en liten varm fläck precis där hon haft armen nära Tinas. På utsidan av fotbollsskorna nuddar deras fötter varandra lätt och försiktigt. Tinas lugg är svettig och klibbar vid fast vid pannan. En droppe letar sig ner längs kinden, kryssar försiktigt mellan de tunna, ljusa hårstråna som växer där. Tinas ögon, fokuserade, skarpa, följer bollen, letar över planen efter passningsmöjligheter, öppningar i spelet. Ibland höjer hon rösten och skriker något till lagkamraterna. Korthuggna uppmaningar, rösten smått irriterad men vacker. Läppar som ser så mjuka ut formas till hårda ord. "Passa då!" "Jobba hemåt!"

Hon sitter helt stilla för att inte tappa den där lilla värmen från Tinas arm. Nära. Men inte för nära. Tillräckligt för att känna värmen. Hettan. Men oändligt långt från att känna närhet.

Förlåten

- Mamma vad betyder förlåten rämnade?

- Att ett draperi gick sönder.

- Varför gick det sönder ett draperi när Jesus dog?

- Jo du förstår vännen, att hela världen var så ledsen över att Jesus dog, så fåglarna tystnade och det stora draperiet i templet gick sönder för att Jesus var Guds son och den vackraste människa som någonsin funnits.

- Mamma, vem älskar du mest, pappa eller Jesus?

Svek

Med risk för att passera någon gräns nu, eller ses som en galen "stalker", så måste jag bara få ur mig det här. Jag har läst om Julia och K nu, tills bloggen "Grå Papegoja" tog slut. Fantastiskt! Jag hoppas att du kan se det här som en hyllning. Skriv mer GP!


Svek

Läppar som aldrig möttes, händer som aldrig trevade sig fram i mörka skrymslen, aldrig smekte, aldrig darrade förväntansfullt när en dragkedja drogs ner eller knappar knäpptes upp. Ändå kommer du hem och levererar halvsanningar med en nonchalant min. Sjunker ner i soffan, ner i livet som kanske överväldigade dig en gång.

Du inbillar dig att du slits mellan två män, men du slits mellan två världar. Den ena, som du byggt själv av anteckningsblock och svartvita bilder. Den andra, som du inom dig redan har valt. Valt av kärlek. Kärlek? Kom inte dragandes med kärlek när du talar om Stefan. Kom inte dragandes med omtanke när du talar om K.

Du har redan valt, min vän. Du har valt som så många andra, av rädslor och bekvämligheter. Av förväntningar och enkelhet. En enkelhet som kantas av stickningar och tidiga kvällar, av att skjutsa och hämta, laga och lappa. En enkelhet som du håller vid liv med dina halvsanningar, som du står ut med för att du kan tänka på K's läppar som kysser en gitarrhals. Du går till sängs ensam och lägger ditt anteckningsblock på nattduksbordet.

I den andra världen går du och frågar om K, du är den som bryr dig, den som han bryr sig om. Du är en av de vackra, de magiska, betydelsefulla. Du är en av alla kvinnor, ändå speciell. Inbillar du dig? Du följer en främling till hans hotellrum mitt i natten. Du omger dig med hans vänner, flickvänner, lyssnar och undrar, oroar dig. Han släpper dig inte, fjättrar med rebusar och gömda barndomsminnen. Nära ditt hjärta bär du dem, bär du honom. Du är någon som möter ett par ögon med samma nyfikenhet, någon som lever.

Du är jag Julia, och jag är du. Vi bygger våra världar, leker och låtsas. Det är inte på riktigt, Julia. Är det på riktigt?

Det går bra (2)

Grön parka, täckbyxor, hijab
Svarar alltid på mammors vis 
"Det går bra"
Mamma kan du
Bära mig? Stoppa in vanten? Skala apelsin?
"Det går bra"
Jag undrar hur det känns 
Att börja om, förändra allt
Lämna hem, familj
Och barnens nallar
Att bygga en framtid man aldrig drömt om
Det vill jag fråga henne om
Kanske svarar hon på mammors vis
"Det går bra"

Det går bra

Jag brukar se henne vid eftermiddagspromenaden när hon har hunnit ut med sina barn.
Hon ser så käck ut i sin gröna parka, täckbyxor, handskar och hijab.
Hon svarar alltid, på mammors vis, att "det går bra."
Kan du bära mig? Stoppa in vanten? Skala apelsin? Det går bra.
Jag brukar undra hur det känns att börja om, förändra allt.
Att barnen redan känner språket bättre, att sakna sin familj.
Att bygga en framtid man aldrig drömt om, ja ibland vill jag fråga om det.
Kanske skulle hon svara, på mammors vis, "det går bra."

Framtidstro?

En väldigt fristående fortsättning på texten från den 29/4, Minnen.


Han tog stora steg ner för backen mot gångtunneln. Förhoppningsvis hade Charlotte fått plats på Klara över natten. Tunneln låg bara några hundra meter därifrån och var ett bra och undanskymt ställe för de som behövde något mer än kaffe för att vakna till. Han rös till när morgonkylan letade sig in genom hålet på sidan av de slitna gympadojorna. Det blev kallare och kallare nu för varje morgon och det tunna islagret på vattenpölarna bekymrade honom. Nu såg han henne där nere, med några andra tjejer från Klara. Han sprang den sista biten och slängde fram jackan som han haft hängandes över axeln.

- Varsågod min sköna! Ett löfte om en varmare vinter!

Han drog på sig jackan och snurrade runt ett varv som en modell på catwalken. Den var stor, även för honom, och ärmarna hängde ner en bit över händerna. Han gick fram och tillbaka framför tjejerna och svängde höfterna från ena sidan till den andra.

- Här ser vi alltså Peder i en jacka av så kallad "over-size" modell. Den har en klassisk vinröd färg med svarta fläckar. Röklukten ingår!

Han räckte över jackan till Charlotte och nu först såg han hennes rödgråtna ögon.

- Den är din, som jag sa. Det kommer ordna sig för oss. Jag lovar, jag har inte snott den eller nåt. Hittade den i ett soprum på Söder. Och du, vet du vad det bästa är?

Ur en av fickorna halade han upp en femhundring och viftade med den framför hennes ansikte.

- Eva hälsade på mig igår. Hon kom och sökte upp mig på Klara. Hon sa att hon aldrig vill se mig igen.

Hon hulkade några gånger och halsade ur en PET-flaska.

- Vad fan, hur kan man säga så till sin egen morsa? Hon hade gått till nån jävla terapeut också.

Flaskan föll ur hennes hand och hon började skaka. Han satte sig bredvid henne och la jackan över hennes axlar.

- Du, det ordnar sig. Vi fixar det här. Det ordnar sig.

Medan han pratade försökte han förgäves stryka bort de svarta sotfläckarna på baksidan av jackan. Hon guppade upp och ner i ett slags tyst, uppgiven gråt.

- Det ordnar sig. Vi ordnar det.