Stilla havet, sommartid

Plockade fram en gammal text. Gjorde en fortsättning. Den kursiverade texten är en gammal puff där uppgiften var att skriva en text som innehöll orden "soppa", "undantag", "misstänkt", "glömma". Fortsättningen innehåller pufforden "formbar" (nästan i alla fall) och "numera".

-   Kan du koka soppa? Undrade kökschefen, och jag nickade naturligtvis.

      -  Fisksoppa? Löksoppa? Köttsoppa med klimp?

  

Jag nickade ivrigt och jobbet var mitt. Det var ett slitgöra, utan undantag. Klockan åtta var det frukostservering och elva skulle lunchen stå på bordet. Femti oborstade sjömän ramlade in i matsalen vid varje måltid och gud hjälpe den som råkade glömma att ta fram osten eller tappade ett glas i golvet. Ändå trivdes jag som fisken i vattnet. Efter kvällsmaten var undandukad och de andra låg och drog sig i sina kojer eller gömde sig bakom några kruttunnor och spelade kort, brukade jag stå vid relingen och se ut över det mörka havet. Jag älskade att känna havsbrisen dra och slita i håret och känna lukten av hav och saltad fisk. Långt bort i horisonten tre grader väst om polstjärnan visste jag att den Gyllene Galten låg och väntade på min signal. Ännu hade ingen misstänkt något.

Naturligtvis hade de ingen anledning att misstänka mig heller. Yngste man i besättningen och med en uppsyn oskyldig som ett nyfött barn. Inget jag gjort eller sagt skulle kunna avslöja mig, men jag var på min vakt – i ett manskap som detta var ingen att lita på! Kaptenen själv hade handplockat sin besättning just för det ändamålet. 

-  Var på er vakt! Hade han basunerat ut över däck innan vi la ut från hamnen.

      -  Var på er vakt, lita inte på någon!

Det var exakt samma ord som min far hade använt när han skickade iväg mig tidigare på morgonen. Vi visste båda två att det var ett ytterst farligt uppdrag jag gav mig ut på, ingen tvekan om den saken. Ändå var det utan betänkligheter och med bestämda kliv jag gick ombord på piratskeppet Smygande Paddan. Min far hade jagat Kapten Tvåfinger och hans trogna styrman James över världshaven så länge jag kunde minnas, och nu hade vi verkligen en chans att sätta dem båda bakom lås och bom för en lång tid framöver. Den möjligheten fick bara inte glida oss ur händerna, även om det innebar att jag var tvungen att skala fler morötter än jag trodde var möjligt.

Kniven skavde och redan den andra dagen hade jag blåsor i handflatorna. Jag dolde dem noga för mina bröder i kojen, precis som jag dolt allt annat. Ovanför mig sov en av de yngre sjömännen, en kanonjär med rygg och armar täckta av tatueringar. Om han somnade före mig var jag tvungen att ligga och lyssna på hur han svor i sömnen, medan jag försökte slumra in. I övrigt var han en av de få som gav sken av att vara en pålitlig karl, så därför bestämde jag mig tidigt för att inte tro ett ord av vad han sa. Var det något jag lärt mig under mitt korta liv så var det att saker och ting aldrig någonsin visar sig vara precis som de verkar vid första anblicken. I slafen under sov en tystlåten man från Panama. Han var inte en tum längre än mig, men såg ut att vara hundra år äldre. Hans solbrända skinn var skrynkligt som på ett äpple efter en seglats över Atlanten och hans små svarta ögon verkade följa varje steg jag tog, även när han sov. Liggandes mellan dessa två fruktade jag varje kväll att vakna upp på morgonen med en kniv mellan skulderbladen.

Faktum var att min far hade tränat mig så länge jag kunde minnas för situationer som den här. Han hade lärt mig att försvara mig, att pilsnabbt kunna hoppa undan eller ducka för ett slag. Han hade tränat mig i att aldrig någonsin låta ansiktet avslöja vad hjärnan tänkte, och naturligtvis i att vara på min vakt även i sömnen. Jag hade varit hans bästa elev, det visste jag även om han aldrig sagt det till mig.

-         

          -   Flickan är som ett stycke lera i mina händer. Jag kan forma henne hur jag vill. Hon är foglig, och dessutom har hon oanade talanger.

Som barn hörde jag honom ibland när han pratade med sina kollegor. Numera var han mera försiktig med sina affärshemligheter, men det fick mig aldrig att tvivla på hans goda avsikter.