Han är så långt borta. För att komma dit måste jag resa mig ur sängen, klä av mig min stolthet och lägga ifrån mig min ilska. Öppna sovrumsdörren, leta efter de rätta orden, gå åtta steg genom hallen, klä mig i ödmjukhet och slutligen de sista stegen fram till skrivbordet där jag måste överkomma all min rädsla för att förlora honom.
Jag drar täcket över huvudet och saknar honom lite till istället.
Underbar text. Skönt att se dig igen.
SvaraRaderaHåller med gojan.
SvaraRaderaDet blir bättre i morgon...
SvaraRaderaSnyggt skrivet. Vet precis. Välkommen tebaks!
SvaraRadera"klä mig i ödmjukhet". Fint skrivet.
SvaraRaderaTack för att du frågar. Nej, jag gör mycket lite med det där. Det känns ytterst motigt.
SvaraRadera