Jubileum

Det är ett underligt jubileum. Mamma ringde i alla fall och påminde. "Ja, nu är det femton år sedan." Inget mer, hon beklagade sig inte, beskyllde ingen. Det var liksom inbyggt i själv meningen, i tonfallet och den nästan omärkbara sucken. "Om vi hade bott kvar hade vi kunnat gå med en blomma till graven." Jag märkte nästan inte själv att jag tänkte högt. "Det är redan ordnat. Jag har pratat med din faster, hon skulle köpa något ifrån oss också." Faster Anne. En av de som blev kvar. Den delen av familjen som vi aldrig pratade med, förutom vid såna här tillfällen. Jag mindes hennes färgglada blusar och en ljusbrun skinnjacka. Hon brukade cykla. Nu var det flera år sedan jag hade pratat med henne.

Femton år är en lång tid, ännu längre om man är ensam. Mamma var tyst i luren några sekunder och sedan började det vanliga pladdret. Om att hennes damklubb saknade kassör och att vinlotteriet kanske inte skulle bli av. Om hur mycket priserna hade gått upp och att bussen hade slutat stanna vid Hemköp. "Hur känns det när du tänker på det?" För ett ögonblick glömde jag vem jag pratade med, att vi inte pratar om såna saker, att det här var en sån fråga som vi inte ställde. "Vet du, det känns inte särskilt mycket längre. Alls. Det är en lyx man inte har råd med när man inser att man har ett litet barn att ta hand om."

Det var den nittonde maj tjugohundratre och jag var tjugo år. "Det var inte mitt fel." sa jag till mig själv innan jag lämnade lägenheten. Jag antar att jag hade önskat mig ett annat svar. Kanske hade jag också någonstans i ett inre mörker önskat mig en annan mamma. "Det var inte mitt fel och det är inte mitt fel." Det var inte någon större tröst.