To Russia with love

New York hade aldrig känts så långt bort som nu, dagarna i fabriken aldrig så långa. Vintern låg som ett tjockt täcke över världen och frystorkade alla minnen. Alexandr levde ensam nu, i en lägenhet nära föräldrahemmet där modern fortfarande bodde kvar. Medan åren gått så hade samvetet dövats och tankarna fyllts med annat. Hans systerdotters första steg, hans fars begravning. Hårstrå för hårstrå hade det grå spridit sig och när åskan gick värkte det i fingrarnas leder. Det hade inte varit lätt, men han hade gått vidare. Eller tillbaka. Sarah hade skickat honom dödsannonsen, han visste att hon hade varit där, kvar till slutet. Mikhail hade inte varit ensam. Mikhail. Han hade inte tänkt på honom på så länge. Det var lättast så. Lättast att glömma, men livet ville annorlunda.

Snön yrde in i maskinhallen den där dagen. Det ljusa håret och den uppvikta kragen. De där ögonen, intensiva som Mikhails. Den där ungdomliga självklarheten, där världen är enkel, förståelig, greppbar. Pojken hette Oleg. Hans händer var bleka, fingrarna som sjögräs. Hur han hanterade ett dragspel, lekande, löpande, smeksamt. Alla de gamla sångerna som Alexandr hört som barn. Han gick hem den dagen och förbannade ödet. Öppnade flaska efter flaska, korkarna som båtar i diskhon. Den känslan. Det enda han måste akta sig för. Det enda han offrat, det största. Det kommer alltid tillbaka till en, det man lämnat, dörrar som stängts skall öppnas. Veckorna som följde var tiden levande igen. Blickar som möttes, händer som nuddade varandra i smyg vid samovaren. Han hade inte kunnat värja sig.

Vintern gick och våren kom. Träden knoppades och solen fyllde kroppar med värme, tinade upp det som varit fryst och kastade sitt ljus på det som dolts i mörker. Det var så länge sedan han varit tätt intill någon, och känslan överväldigade honom gång på gång. Sakta strök han Oleg över kinden. Hans bara bröst lyste i ljuset från takfönstret. Så vacker. Så fullkomlig. Så förvirrad över sina egna känslor, precis som han själv när han mötte Mikhail.

-         -  Det här är fel. Det vi gör är fel.

Alexandr skakade på huvudet och vaggade långsamt fram och tillbaka.

-            

      - Nej. Nej, det är inte fel. Det är inte vi som har fel. Du måste vara starkare än så.

Han tog ett djupt andetag och visste att han måste lägga fram allt i ljuset. Hellre förlora allt än leva i skuggan igen. Han såg rakt in i Olegs mörka ögon. Den där blicken som genomborrade honom, öppnade honom.

-         

      - Jag bodde i amerika i många år. Med en man.

Oleg rörde inte en min, bara blicken förrådde förvåningen.

-         

       - När sjukdomen kom lämnade jag honom. Jag lämnade honom döende.

-           

      - Varför?

-           

      - Jag trodde det var straffet för våra synder. Bögpesten. Det var inte sant, jag vet det nu. Men jag lämnade honom. Kärlek kan aldrig vara fel. Det vet jag nu.

Hans föraktfulla fnysande, ryggtavlan som skakade i tyst skratt eller gråt, och sedan stegen när han lämnade rummet. Alexandr låg kvar på madrassen som luktade svagt av hö och surt vin. Han blundade hårt tills sömnen tog honom bort.

Det kom några vykort. Chicago, LA, New York. Han ville be Sarah att söka upp honom. Kanske lämna en hälsning, en önskan om välgång. Men tiden gick, dagarna var lika långa och så småningom föll snön igen. Han hade valt att gå tillbaka.