Kroppsspråk

-Nu är det nu! säger han och tar hennes hand. Den är fuktig och lite kall och hennes arm knottras i den ljumma sommarkvällen. Handen tvekar, drar sig en aning tillbaka och skakar till, knappt kännbart. Kanske har han inte ens märkt det. 

-Nu är det nu! upprepar han och vänder sig om. Hennes ögon tvekar också nu. Blinkar, blundar, släpper en tår till kinden. Den andra handen tröstar, torkar, gömmer ansiktet för hans blick och hans besvikelse. Nu är det nu. Bara nu, och aldrig mer. Nu är det nu som de har väntat på, och just nu tvekar hennes kropp, benen vill inte gå mer, axlarna skakar och munnen. Munnen säger att den inte vill. Munnen tar ifrån henne det nu som hon har väntat på. Munnen, handen, ögonen och benen. Han går. Handen släpper hans så lätt som aldrig någonsin. Han går och hon står kvar. Hon trycker handen mot örat. ”Nu.” viskar den, ”Nu. Är det Nu.”