Flickan och hennes mamma sitter på samma plats som igår. De beställer räksallad med handskalade räkor och nybakat bröd. Mammans händer skakar när de lyfter besticken, och hon stirrar rakt ut i luften som att hon inte riktigt är där. Dottern, med håret prydligt uppsats i en tofs, äter som om hon vore på nobelmiddagen. Det ser märkligt ut, ett bordsskick som inte matchar med Mimmi Pigg-tröja och små knubbiga barnfingrar. Som om hon vore uppfostrad vid franska hovet tidigt 1700-tal och bara glömt sin vita peruk och siden klänning hemma. Hon äter några tuggor och lägger sedan ner besticken, torkar sig försiktigt om munnen med servetten trots att ingen smula haft möjlighet att hamna någon annanstans än i munnen med hennes nitiska födointag. Hon tittar länge på sin mamma som fortfarande inte verkar kontaktbar. Mamma bara fortsätter stirra ut i tomma luften, högra handens tumme som drar över vigselringen på vänster hand. Tankarna som vandrar från sådant som måste göras till sådant som hon inte orkar tänka på till sådant som får henne att vilja springa ut på motorvägen och kasta sig framför första passerande lastbil. Trots att hon inte ätit en enda tugga torkar hon sig också försiktigt med servetten innan hon nervöst delar den i småbitar.
"Ska vi gå mamma?"
"Jag är inte hungrig mamma."
"Jag vill inte äta mamma."
"Titta mamma jag äter nästan inget."
"Se mig mamma jag äter inte."
"Mamma."
Nej det finns inga ord för detta, det är därför de aldrig sägs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar