Mina ord

Jag vägrar skriva en usel text som jag inte kan stå för ens på fyllan. Jag vägrar tota ihop något bara för att det ska göras. Du bryr dig inte, svarar att allt är bra, fast du läser hälften. Du ger tummen upp och ler, fast jag skäms för varje bokstav. Men jag skiter i dig. Det är mina ord och min själ. Det är min blogg och mitt liv. Det är jag som står kvar när alla andra gått hem och då finns inget annat kvar än orden. Orden jag äger, de underbara. De underbara som ömsar skinn av sig själva när ingen ser på. Nästa gång jag läser dem är de annorlunda, färgerna djupare och meningarna mer elastiska. Det är de orden jag vill skriva. De som befruktar varandra och växer i munnen till något som jag inte visste att jag kände. Inte någon dussintext som går obemärkt förbi. Inte något okynnesskrivande eller en dikt om moln. Så om du kan fatta det eller gå och lägg dig istället.