Jubileum

Det är ett underligt jubileum. Mamma ringde i alla fall och påminde. "Ja, nu är det femton år sedan." Inget mer, hon beklagade sig inte, beskyllde ingen. Det var liksom inbyggt i själv meningen, i tonfallet och den nästan omärkbara sucken. "Om vi hade bott kvar hade vi kunnat gå med en blomma till graven." Jag märkte nästan inte själv att jag tänkte högt. "Det är redan ordnat. Jag har pratat med din faster, hon skulle köpa något ifrån oss också." Faster Anne. En av de som blev kvar. Den delen av familjen som vi aldrig pratade med, förutom vid såna här tillfällen. Jag mindes hennes färgglada blusar och en ljusbrun skinnjacka. Hon brukade cykla. Nu var det flera år sedan jag hade pratat med henne.

Femton år är en lång tid, ännu längre om man är ensam. Mamma var tyst i luren några sekunder och sedan började det vanliga pladdret. Om att hennes damklubb saknade kassör och att vinlotteriet kanske inte skulle bli av. Om hur mycket priserna hade gått upp och att bussen hade slutat stanna vid Hemköp. "Hur känns det när du tänker på det?" För ett ögonblick glömde jag vem jag pratade med, att vi inte pratar om såna saker, att det här var en sån fråga som vi inte ställde. "Vet du, det känns inte särskilt mycket längre. Alls. Det är en lyx man inte har råd med när man inser att man har ett litet barn att ta hand om."

Det var den nittonde maj tjugohundratre och jag var tjugo år. "Det var inte mitt fel." sa jag till mig själv innan jag lämnade lägenheten. Jag antar att jag hade önskat mig ett annat svar. Kanske hade jag också någonstans i ett inre mörker önskat mig en annan mamma. "Det var inte mitt fel och det är inte mitt fel." Det var inte någon större tröst.

Syltkakans lov

En syltkaka. Detta bakverk, fulländat till perfektion av hundratals kvinnogenerationer i randiga förkläden. Icke att förväxlas med hallongrottan, "kusinen från landet". Nej, snarare nätt, elegant, bakas fördelaktligen något större än munsbitsstorlek. Hallonsylten bör inte flöda över utan ligga mitt på kakan.
Syltkakan. Självskriven vid varje kafferep där man bjuder "de sju sorterna" eller fler. Kärleksfull likt förälskelsens första skimrande dimma, frasig som nymanglade spetslakan. Oskuldsfullt yttre omringar passionerad sötma.
Sällan har den varit trendig men syltkakans klassiska tidlöshet slår ändå flertalet moderna småkakor. Vem vill egentligen doppa biscotti och knapra macaroner ifall kakburken finns inom räckhåll?


Skrivpuffar: skriv om syltkakor, skriv om förälskelse

Egen utmaning till alla skrivpuffare: skriv en text där inget ord får upprepas mer än en gång i samma böjning. Jag klarade 96 ord, hur många klarar du? ;)

Tiden tiden

Jag ville också vara en av dem som hade så mycket att göra så jag började boka in möten på luncherna som alla andra. Gick med kunder på fina lunchrestauranger och åt "business lunch" med rikskuponger och stövletter.
Nu saknar jag min lunchlåda med turkost lock och personalmatsalens tröga microvågsugn. Måndagslunchen med rester från söndagssteken gav mig alltid en liten påminnelse om hur det var att vara ledig, och torsdagens makaroner och korv påminde om hur långt det är kvar till löning. Men å andra sidan har jag massor med extra tid att sitta på facebook på jobbet nu när jag inte har några möten längre.

Full koll

”Ni måste passa på och amortera nu medan räntan är låg!” sa pappa. För varje år skulle de där siffrorna minska. Det märktes knappt. Jag förstod inte så mycket av det där med ränta och sånt, men när jag fick pengar över ville jag inte se dem försvinna in i banken. Vi betalade så mycket som tanten på banken sa att vi måste och sedan levde vi för resten. 

”Det är viktigt att lägga upp ett kontinuerligt sparande.” sa hon också och vi lovade att fundera över hur mycket vi ville spara varje månad och höra av oss sedan. Det blev såklart aldrig av. Det var så mycket annat vi behövde, och vi lovade oss själva att börja spara när vi kände att vi hade kommit ikapp oss lite. Skaffat det nödvändigaste, som en ny soffa, fräscha skåpluckor i köket och varsin varm och skön vinterjacka. Av märket Canada Goose.

”Om man sparar femhundra kronor i månaden har man sparat till en utlandssemester på två år.” sa min syster förnuftigt och beställde en vecka på Kreta för hela sin familj. Vi ville följa med såklart och lade upp ett till lån. Månadskostnaden skulle inte bli något problem, räntan var ju så låg fick vi veta på banken. Vi hittade en jättemysig restaurant nära hotellet där man kunde sitta hela kvällen med ett glas vin och se ut över havet.

”Köp två, betala för en. Bara för dig, jag gör ett bättre pris!” Försäljarna var som galna när vi gick shoppinggatan fram. Jag log och skakade på huvudet, nej nej, vi ska ingenting ha. Inga fejkade rolexklockor idag, tack! Ja vilken tur att man är ekonomisk!

Att sitta fast eller öppna dörrar

-Vem var det?
-Ingen särskild, bara en bekant från föreningen.
-Vad ville hon då?
-Han ville höra om jag hade nyckeln till förrådet.
Ordet "han" sagt med eftertryck, och en tydlig irritation i rösten. Hon hade aldrig misstrott Klara, aldrig frågat vilka hon träffade eller pratade med. Tilliten var tyvärr inte ömsesidig.

Hon reste sig och gick ut. Andades den friska luften och sträckte på sig. Mer och mer hade lägenheten med Klaras fondväggar och väggord, små vaser med torkade blommor och vackert slitna byråer blivit en plats där hon inte längre kunde andas. Mot en garagevägg i solljuset stod några tussilago. I år skulle hon följa med på den årliga fjällvandringen med kompisgänget från gymnasiet. Nu skulle det bli av.

Skrivpuff

Vad jag har lärt mig av mig själv och andra skrivpuffare sedan jag startade min blogg för snart ett och ett halvt år sedan:

- Att inte ta mitt skrivande på så blodigt allvar
- Att våga leka med språket
- Att det inte är farligt att låta någon annan läsa mina texter, inte ens när de har något kritiskt att säga
- Att ju mer jag skriver, desto lättare går det och desto fler bra texter ploppar fram
- Att en extra granskning kan göra texten ännu bättre
- Att det inte gör något om jag inte hinner med en extra granskning

Jag är så enormt tacksam för alla texter ni orkat er igenom och lämnat en liten kommentar på! Och för alla era rader som jag fått ta del av och inspirerats av! Eftersom jag är säsongsarbetare så blir det lite mer skrivet under vissa perioder (läs: skollov) och lite mindre under andra, men att komma tillbaka hit är alltid som att komma hem, och oftast förknippat med varma välkomsthälsningar. Tack och bock!

/Pärlan

Oskuld

Först sades det att vi förlorade den när Palme blev mördad. Ett helt folk som aldrig mer skulle bli sig likt, ett land som inte längre kunde klä sig i vitt.
Sedan var det när en självmordsbombare sprängde sig själv i luften mitt i centrala Stockholm. Nu hade vi verkligen förlorat den.
Eller var det när Mona köpte Toblerone, eller i och med den där polischefen som köpt sex?

Vi svenskar måste ha rekord på att förlora oskulden flest gånger!

Resultat

den. 

den som söker. 

den som finner. 

dem. 

dem som älskar. 

är inte alltid ute efter resultat.

Den snällaste elakheten

När allt rasade runt omkring dem, hade de i alla fall varandra. De satt på bryggan en kväll och han var tretton år och ville så gärna kyssa henne. Då sa han det som hon alltid skulle minnas som den snällaste elakheten eller kanske den elakaste snällheten.

"Jag tycker inte att du är äcklig i alla fall." Han sa det med eftertryck så att hon skulle veta att det var sant. "Alla andra killar i klassen tycker att du är äcklig men jag vill vara med dig i alla fall."

Hon sträckte på foten så att den precis nådde vattenytan. Han skulle inte få kyssa henne idag heller.

Mormors köttbullar

Hemma hos mormor var köttbullarna alltid hemlagade, och alltid med stora lökbitar i. Jag hatade de där köttbullarna lika mycket som jag hatade den slemmiga klimpen och köttsoppan med sega bitar av kokt kött i. Det var inte sån mat som mina vänner åt hemma hos sina mor och farföräldrar. Där var det potatisgratäng och fläskfilé, grillad kyckling och ballerinakex. Köpekakor, som mormor sa. Inte föraktfullt på något sätt, men det var inget för oss. Lite finare, något som man kunde unna sig till fest. Inte till vardagsdoppet, då var det veteflätan som gällde. Jag brukade ta bort kanten och göra en boll av bullen. Sen bakade jag den som en prilla tills den var som en degklump. Jag tuggade fem gånger och svalde sedan hela klumpen. Köttbullarna däremot var svåra att få ner. Mormor blängde på min lilla hög med lökbitar på kanten av tallriken och så kom en sån där syrlig kommentar om hur det var när hon var barn. Om ransoneringskuponger och vattenchoklad och om första gången hon åt en banan. Jag saknar de där köttbullarna numera, när jag ser mamma scans torra rulla runt i stekpannan. I en låda i källaren ligger mormors recept. Någon gång ska jag pröva det.