Hörn

I ett hörn av skafferiet står ett gammalt paket snabbmakaroner och en kexchoklad. Hörnet som Anna Skipper glömde. Snabba kolhydrater, sockerchock. Det är ingen som ids göra något åt det där hörnet. Det får liksom vara kvar, som en nödbroms. En bakväg till något som de har lämnat bakom sig. För den där dagen då det hembakade GI-brödet med fiberhusk har möglat i sin påse. Då någon glömt att lägga sojabönorna i blöt kvällen innan. Då bussarna stått still hela eftermiddagen och barnen väntat tjutande vid grinden till förskolan. Fröknarnas förebrående blickar bränner på näthinnan och någon annan har inte hunnit plocka ur diskmaskinen på morgonen. Och i frysen ligger en falukorv. 

Skymta

Klockan är bara halv elva än. Han skulle utan problem hinna beställa en taxi, säga gott nytt år till alla och vara hemma på Tyresö före tolvslaget. Skåla in det nya året med Annika och låta det bli den nystart som han så gärna vill tro att de behöver. Börja ägna mer tid åt varandra, det har hon sagt att de ska göra. Fråga hur hon mår, försöker han påminna sig själv om hela tiden. Inte älta, säger familjerådgivaren som de träffat ett par gånger.


Ja, han skulle kunna gå nu. Vara där han borde vara. Men det är något som stoppar honom. Något, eller någon. En annan väg som han bara skymtat bakom träden. Ett parallellt universum som existerar inom honom och överallt runtomkring men som han ändå inte riktigt kan nå. Hur han än böjer sig och bänder så kan han inte ta steget ut. Eller in.

Revolutionens fotfolk

Erik är sjutton år och har köpt bitcoin för hela studiebidraget. Anna är sexton år och läser just nu sidan hundratretton i Kapitalets andra band. Idag är de på väg till ett möte, en sammankomst som kanske ska komma att förändra deras liv. Så känns det i alla fall nu när de sitter på bussen tillsammans. Annas ljusa lockar sticker fram ur hennes egenhändigt virkade mössa och bildar ett slags skygglappar när hon böjer sig över boken. Hon vill inte se på Erik just nu, han är så ivrig och blir så lätt hetsig. Hans knä skakar mot hennes och han fingrar nervöst på mobilen. 

Eriks pappa är byggmästare och hans mamma jobbar på ett äldreboende i andra änden av stan. Anna tror att hon kanske är undersköterska. Bildning verkar inte vara något som man håller högt i hans familj. Proletariatet, tänker Anna och önskar att hennes egna föräldrar inte var akademiker. Hon är rädd att ingen kommer ta henne på allvar, att de kommer tycka att hon är överklass när de får reda på hennes bakgrund. Erik vet såklart vem hennes pappa är och att hennes mamma jobbar på universitetet. Han verkar inte bry sig, men hon vet inte vad de andra kommer säga. Hon vet inte ens vilka de andra är, de har bara haft kontakt på anonyma forum på nätet. Ändå känner hon ända in i benmärgen att det är här hon hör hemma. Den här gruppen, den här kampen. De behöver henne, och hon behöver dem. 

Bussen stannar med ett ryck och Anna får bråttom att stoppa ner boken i ryggsäcken. Höga betonghus reser sig runt dem och de ser sig omkring. Erik får syn på skylten, 11A, där de ska ringa på porttelefonen och sedan bli insläppta i en källarlokal. Han går med snabba långa steg. Beslutsamt. Anna följer efter men tveksamheten börjar ta över och knyter sig som en klump otuggad vetebulle i magen. Fötterna blir till betongsuggor och hon stannar. Han ropar på henne men hon står kvar. Det är nu, just i det här ögonblicket, som jag väljer väg, tänker hon. Men hon väljer inget. Eriks ögon skjuter blixtar men hennes betongfötter kan inte hoppa undan. Han vänder tillbaka och tar tag i hennes arm. 

"Jag fattade hela tiden att du inte skulle palla. Spring hem till pappa du, jag går själv. Läs en bok, det förändrar säkert världen!"

Och han vänder sig om och går. Och hon står kvar och ser honom bli insläppt i 11A. Och världen blir oklar och liksom suddig i kanterna och tiden dras ut och trycks ihop tills minuterna blir till sekunder och månader och till slut försvinner marken under hennes fötter. Då äntligen lättar hennes betongfötter från marken och flyger henne hela vägen hem. Nyckeln i dörren, mössan på hyllan. Kapitalet ställer hon tillbaka i bokhyllan i vardagsrummet.

Mina ord var: Benmärg, Bulle, Bildning, Bitcoin och Byggmästare (Betongsugga, Betonghus och Beslutsamt kom med av bara farten!)

One night stand

Intressera
Charmera
Invitera
Insistera
Kopulera
Stimulera
Simulera
Onanera
Arkivera

Oraklet

På botten av tjärnen bor en gammal gädda

Hon har sett allt och hört allt

Solen som glimrar genom vattnet,

försvinner,

kommer tillbaka,

om och om igen,

fler gånger än någon kan ana

Småfiskar på lina

och de utan lina, som hon kan jaga

En älgmule, en skugga som försvinner förbi

Inlopp och utlopp

Regnet som smattrar mot ytan

Varje julnatt, när djuren talar med varandra på människors språk

kommer de till henne med sina frågor

"Hur lång är en pinne?" 

"Hur många stenar finns det?"

Aborrar, mörtar, smågäddor

De vet att hon är ofarlig just den natten

Hon suckar och försöker gömma sig bland stockar och stenar

Imorgon blir någon av dem hennes lunch

Två streck

I mitt inre rum har dina tankar virvlat
Ditt blod har blandats med mitt
Jag kan inte sakna dig, för du har aldrig funnits
Jag kan inte välja bort dig, för jag har aldrig valt dig
Jag kan inte nämna dig vid namn, för du äger inget
Förnimmelsen av dig är svagare än en viskning och stark nog att flytta kontinenter
Det har alltid funnits en plan
Inför dig är jag svarslös

Gömstället

Beate drog fram en liten låda av kartong med texten ”Fina chokladpraliner” ur nedersta hyllan i vitrinskåpet och la den i sitt knä. Hennes händer var varma nu och kaffekoppen tom. Den virkade pläden hade som vanligt skrynklat ihop sig bakom ryggen, men hon iddes inte resa sig för att räta till den. Det fick vara så, som vanligt. 

Det var mitt på dagen, och ljusstrimmorna som nådde in i lägenheten genom persiennerna var starka. Om en timma eller så skulle någon från hemtjänsten dyka upp. Till dess hade hon en stund för sig själv. 

Hon lyfte bort locket på lådan och tog fram en bunt med fotografier. På baksidan hade hon skrivit namnen på personerna på bilden men det fanns egentligen ingen anledning. Siv, Arne, Inga-Maj, B-O, Lisen. Hon kände dem mycket väl, och den dagen hon inte längre kunde känna igen deras ansikten skulle ingen annan heller vara intresserad av att veta vad det var för människor. 

Det kändes härligt att framkalla de gamla minnena och inte lika vemodigt längre. De var borta nu, ja visst, men det skulle inte dröja länge innan de återsågs på en bättre plats. Hon tog upp ett silverarmband och en lite putsduk och innan hon satte armbandet runt handleden rengjorde hon det noga. Det hängde runt hennes smala och beniga arm och såg inte alls lika vackert ut som det hade gjort en gång. Med en liten suck la hon ner det i lådan igen tillsammans med fotografierna. 

När lådan återfått sin plats i skåpet la hon sig på sängen. Överkastet hade hon själv virkat, ruta för ruta. En liten stund skulle hon hinna vila innan det plingade på dörren.

Torsdag

Att säga orden
JAG SAKNAR DIG
till den som inte förtjänar dem
Att acceptera
att själen
har sjunkit så lågt
HALLELUJA
Vi är alla mänskliga

Systrar

Vi var så starka
du och jag
Hennes vackra döttrar
som aldrig hade några problem

Aldrig några ätstörningar
Vi hulkade för tyst
och la papper i toan

Aldrig några droger
Bara ett par Imovane
för att somna lite fortare

Aldrig sprang vi på BUP
Vi hade långärmade tröjor
och handledsvärmare

Vi var så starka
du och jag
När hon skröt om sina döttrar
som aldrig hade några problem

Jag har aldrig känt mig så osedd

En dikt

Jag satt i en minneslund igår
Bara maskarna kröp upp ur jorden för att hålla mig sällskap
och asparna spelade med frostnupna blad

Jag har försökt sörja dig så många gånger
på så många sätt
Nu satt jag bara där
och sjöng alla visor du gömt i mig
djupt i mig, där ingen botten längre finns

Tonerna som svävade där var dina, men melodierna spelades med mitt hjärtas puls
Jag satt i en minneslund igår
Jag kände ingen saknad