Ett oväntat möte

Detta är en fristående fortsättning på "Godmorgon, herr magistern" (Maj, 2011).

Måndag morgon och allt var som vanligt. Kollegorna hade hälsat på honom i korridoren, eleverna likaså. Arbetsrummet lika unket, slitet och tomt som varje måndag förmiddag. Ändå var inget som förut. Hela hans värld hade förvandlats till ett vinglande korthus. Instabilt. Rasfärdigt. Han bläddrade förstrött i en hög med uppsatser. Slutsatser och tankar som han läst om och om igen sedan han började jobba på skolan. Tre år nu. Tre år av provrättning och föredragshållande. Grupparbeten, uppsatser. Någon gång ett enstaka guldkorn, någon som tänkt lite längre, men det var sällsynt. Ibland saknade han tillvaron på universitetet. De gamla böckerna, mikrofilmerna, biblioteket. Kaffekoppen. Det var en tid i hans liv som var över nu, trots att han fortfarande höll fast vid tanken på att någon gång skriva klart den där avhandlingen han påbörjat. Nu var en annan tid. En tid som han fyllt med sina egna rutiner och mönster. Trygghet. Och snart skulle allt kanske vara bortkastat. Minnena från lördagsnatten hade han trängt bort. Inte tillåtit sig att tänka på det som hade hänt. Bara på hur han måste agera, vad han skulle göra för att lösa problemet. Inte förrän torsdag skulle han behöva möta henne igen, bara han höll sig undan korridorerna. Torsdag. Vad fan skulle han göra?

En lätt knackning på dörren avbröt hans funderingar. Dörren öppnades och han möttes av ett ansikte som tog luften ur hans lungor, blodet ur ådrorna. Helvete. Han var verkligen inte beredd på det här.

-Hej. Jag skulle vilja komma in och prata lite om provet nästa vecka.

Hennes ögon lyste av något han inte kunde tyda. Det var helt klart inte något prov hon ville prata om. Hon gled in genom dörren, stängde den och satte sig på en av de skeva kontorsstolarna på andra sidan om skrivbordet.

-Är du inte glad att se mig?

Glad. Han kunde inte hitta ord för de känslor som väckts, men glad var inte en av dem. Diffusa minnesbilder virvlade förbi, skuggade av ett lätt illamående. Kroppen stel, lederna. Likstelhet. Var det såhär det  kändes?

-Jag tänkte bara titta förbi och höra när vi kan ses igen?

Hon lutade sig tillbaka och tittade intensivt på honom. Vackra ögon. Vackra bruna. Det mörka håret som hölls tillbaka av ett brett hårband. Halsen. Den tunna, sköra huden. De bara brösten, hans händer som smekte. Förbjudna bilder letade sig igenom hans mur av envishet. Han var tvungen att titta bort, vända huvudet. Ta ett djupt andetag och samla tankarna. Hans vaga planer var omkullkastade.

-Jag är ledsen för det jag.... det som hände i lördags, det var... Du förstår väl att det här inte kan bli något? Jag vill inte alls såra dig, men vi kan inte träffas igen. Du är, jag menar, jag är din lärare. Dessutom är du alldeles för ung. Jag är ledsen.

Så många ord som lyckades landa rätt. Tankarna var mera klara nu. Han sträckte på handlederna och lutade sig fram över skrivbordet.

-Om du vill kan du ta ledigt resten av dagen. Om du behöver det, alltså. Jag ska hälsa att du inte mår så bra, det är ok.

De mörka vackra blixtrade till och den vassa rösten chockade honom.

-Det är inte ok. Jag vill träffa dig igen. Jag köper inte det där skitsnacket. Dessutom fyller jag arton om två veckor och då gör jag fan som jag vill.

Hon böjde sig fram och tog upp mobilen ur väskan.

-Jag fattade att du skulle komma med det där skitsnacket. Så jävla lamt. Gör du såhär mot alla tjejer, eller är det bara dina elever? Va?

Nej, det här var inte vad han hade väntat sig. Hon ville göra allt igen. Allt det som han förbannat sig själv för att han tagit från henne, ville hon ge honom igen.

-Jag är ledsen, men du måste förstå. Jag är din lärare. Jag kan förlora mitt jobb, det är inte så enkelt.

-Jag vet att du kan bli av med jobbet, sa hon och knappade intensivt på telefonen. Titta här, jag har bilder. Jag tog dem när du sov. Jag vill att du bjuder mig på middag på fredag. Hemma hos dig. Annars går jag till rektorn idag och visar de här.

De få sekunder som hon tryckte mobilen mot hans ansikte räckte för att han skulle känna igen sin egen nakna, bleka kropp. Hopkrupen som ett litet barn i hennes smala säng, munnen halvöppen.

-Så... vad säger du?

Hennes ansikte hade återfått den luriga uppsynen, och hon såg på honom med en menande blick. Hela hennes väsen andades ungdomlig sexualitet och det ingen tvekan om utmaningen i hennes fråga.

-Vad fan tror du att du spelar för spel egentligen? Det här är ingen lek, förstår du det?

-Det skulle du kanske ha tänkt på tidigare. Fredag, vilken tid?

-Fem. Bara middag, inget annat. Och sedan raderar du de där bilderna, ok?

-Sju. Och sen får vi se.

Hon stoppade ner mobilen i väskan och hängde den över axeln. Innan hon gick ut igen kastade hon en slängkyss och en blick som sa mer än han ville veta. Han kände sig tom på samma sätt som när han hade gått från sin fars begravning. Urlakad. En enda fråga hängde i luften obesvarad. Vad lagar jag för mat?