Hemma hos Mia och Lisbeth, 3/10 2010

Det var Lisbeth som öppnade i en rutig sommarskjorta och ett par slitna jeans. Hon hade stylat håret så det stod rakt upp och hon såg glad ut. Mia satt i soffan med benen i kors och hennes färgglada tunika bredde ut sig över låren. När Patrik klev in i lägenheten vinkade hon lite, men sa inget. På bordet i köket stod resterna efter deras middag. Det var en klassisk japansk dukning med bambumattor, fyrkantiga tallrikar och små sojaskålar. Burken med syltad ingefära och wasabituben skvallrade om att de hade ätit sushi, Mias favoriträtt. 

-Vem vet när det blir sushi nästa gång? fnissade Mia tyst inifrån vardagsrummet. Jag tänkte att jag måste passa på.

Patrik satte sig brevid Mia i soffan och Lisbeth satte sig på andra sidan. Tjejerna var helt klart uppspelta inför det som skulle komma att ske och tittade förväntansfullt på honom. På bordet framför dem låg en liten plastspruta av den typen som man använder när man ska ge små barn medicin. Brevid den stod en plastmugg som fick Patrik att associera till urinprov, svettiga sjuksköterskor och gamla farbröder som luktar snus och liggsår.

-Måste jag göra det här? Kunde jag inte ha fixat det hemma och tagit med?

-Det måste vara färskt förstår du, svarade Lisbeth. Annars kanske det inte funkar.

Hon såg illmarigt på honom, men Mia såg nervös ut.

-Har du ångrat dig? För det är helt ok i så fall. Du behöver inte göra det här.

Nej, det var inte ok, han såg det i Mias ögon. Hon var hans äldsta och bästa vän, och det fanns en anledning till att hon hade bett just honom. Det var helt tyst nu, förutom ljudet av Lisbeths hand som strök sakta över Mias rygg. Till slut reste sig Patrik upp och tog plastmuggen.

-Jaha. Då var det dags då.

Han log snett och försvann in på toaletten. Det hade känts konstigt att göra det inne i deras sovrum. I soffan hade Lisbeth lagt armen om Mia, som kröp ihop som ett litet barn.

-Nu är det dags.

Lisbeth svarade inte, bara kysste hennes hår och strök hennes arm.

-Fixar vi det här då? Tänk om vi får en med ADHD eller nåt.

Lisbeth log, men svarade fortfarande inte. Mia var den mest oroliga människa hon kände, ändå så fixade hon allt. De satt tysta tills Patrik kom tillbaka. Han var lite röd i ansiktet och skjortan hängde utanför. Han höll upp den lilla plastmuggen.

-Vart ska jag... öh, jag ställer den här...

-Jag kan ta den.

Mia studsade upp ur soffan och tog muggen ur hans händer. Tjejerna väntade i hallen medan han tog på sig skorna innan de fnissande smög in i sovrummet. Patrik hörde deras röster en bit ner i trappuppgången. När han kom ut bländades han av en varm höstsol. Han satte sig på motorcykeln med en konstig känsla i kroppen, men när han kom ut på motorvägen blåste den bort med fartvinden.