En sorts omsorg?

Jag tror inte att du vill att jag ska bry mig om dig mer, men jag kan inte låta bli. Du stänger in dig med dina livsstilsmagasin och din nya chica stil som jag inte alls förstår mig på, låter du mig veta på telefon. Du ringer förresten inte längre, du skickar ett mms från någon krog eller café där du hänger med dina vänninor. Unga vackra pojkar, exklusiva drinkar och en väska från Louis Vitton. Allt det som du aldrig kunde få när pappa var med. 

Jag undrar ibland om du saknade det här livet då, om du någonsin varit lycklig. Om sommarstugan, släktträffarna och mazarintårtorna någonsin var nog för dig, eller om du hemligt, långt inom dig alltid har längtat bort. Jag undrar ibland om du ångrar dig. Om du ångrar oss, pappa och mig. 

Jag tror inte att du vill att jag ska ringa mer, men jag ringer ändå. Kanske vill du helst bara få flashiga mms med bilder som visar mina söta barn och mitt lyckade liv. Kanske vill du bara att jag ska bekräfta att du gjorde rätt val, och att det gjort mig starkare. Ibland låter du lite trött när jag ringer, sliten. Men kanske är det som jag inbillar mig bara. Jag försöker prata med dig om pappa ibland, och det är då du lägger på. Inte så att du slänger luren i örat på mig, nej det är bara det att du alltid har en väldigt bra ursäkt just då. Du har en taxi som väntar, en tid hos frissan eller väntar ett samtal från någon Paul. 

Du tror kanske inte att du är viktig för mig längre, men det är fel. Det känns viktigt för mig att få prata med dig om pappa. Det är en pusselbit som saknas, något som ligger och gnager. Innan jag somnar kan jag ibland höra er två prata i bakgrunden, om något vardagligt, som bensinpriset eller kärnkraften. De nätterna sover jag så gott.

Så ska flickor dö

Nu när tävlingen på Kapitel 1 är över, lägger jag ut min sommarrysare här på bloggen till allmän beskådan! Jag slutade på plats 10 av 33, vilket jag är mäkta stolt över!

 

Han satt på samma stubbe som vanligt och såg myggorna dansa i soldiset. Göransson hade visat honom platsen utan omsvep, det var en hyvens karl. ”Här” hade han sagt, och pekat. ”Här låg hon, med fötterna ditåt och huvet ditåt.” 

Till en början hade han suttit där för att få syn på Mannen. Han inbillade sig att han skulle veta vem det var, bara han fick se karln. Men Mannen kom aldrig så istället började han se alla flickorna. Några promenerade, andra sprang ensamma, som Anneli hade gjort. Han hade kontrollerat noga så att det inte gick att få syn på honom från elljusspåret, och nu väntade han där om kvällarna för att se till att ingen, ingen skulle göra dem illa. 

Aron satt vid hans fötter och väntade snällt. Tassarna vilade lugnt i blåbärsriset men öronen var spetsade. Snart skulle hon bli synlig i nerförsbacken och då var det inte långt kvar. Hon skulle bara ta sig ner för backen och runda sista svängen. Väntan gjorde honom spänd, och han fingrade på nyckeln till lekstugan som låg i fickan. Fast han visste att Anneli inte kunde se att han hade flyttat  den, så hade det känts konstigt att ta den från spiken. 

När han såg henne hade Aron redan haft vittring några minuter. Hon hade blå fotbollsshorts och vitt linne och håret var blont och uppsatt i en tofs. Benen var nästan som de smala videbuskarna som dolde honom där han satt. Hon var rödblommig och flämtade men höll blicken framåt med fokuserade ögon. Målmedveten, precis som Anneli. Hon hade aldrig haft en chans att se eller höra något förrän det var försent och det skulle bli likadant för den här flickan. Han förstod mycket väl varför Mannen hade valt den här platsen. Han räknade till fjorton i huvudet och sedan gav han Aron ett tyst kommando. ”Nu.” 

Hunden var snabb och flickan oförberedd, men hon lyckades ändå kasta sig åt sidan. Det sista han såg av henne var en blond tofs som försvann bakom buskarna. Hjärtat dunkade när han skyndade fram genom snårskogen, men han hade lärt sig att vara samlad och lugn. Det här var alltid den värsta biten och han var varje gång tvungen att intala sig att han måste skydda dem från sådana som Mannen. Han höll i den röda snusnäsduken och den lilla flaskan, men de skulle inte behövas. Den här gången slapp han se ett par skräckslagna ögon stirra på honom. 

Aron stod böjd över flickan med tänderna runt nacken, precis som han hade blivit tränad, men flickan hade slagit huvudet i fallet och låg redan avsvimmad på stigen. ”Duktig pojke, bra jobbat.” Han vred hennes huvud en aning och försökte se om fallet hade tagit illa, men såg bara ett litet märke, inget allvarligt. Han tog henne i famnen som han brukade göra och bar henne den lilla biten upp till huset. Hon var lätt, som Anneli när hon var liten och vägde som bomull och fjädrar.

Inne i lekstugan var det svalt och bädden som han gjort iordning var mjuk och skön. Några dynor från gamla trädgårdsmöbler och en varm pläd. Hon skulle inte behöva vara rädd här. Det fanns en lampa i taket och gardinerna var blommiga och glada. Ingen skulle göra henne illa. Försiktigt la han henne på bädden och strök henne över håret. Det var lite fuktigt av hennes svett, men mjukt som Annelis. Hon skulle inte vakna än på länge. Hennes kropp var avslappnad och hennes ögon stängda. Aron skulle hinna få sin belöning innan det var dags. Han stoppade försiktigt om henne med filten och gick ut. Stängde dörren och låste ut alla faror. Här var hon trygg. 

Nyckeln skulle hänga på spiken utanför dörren, det hade Anneli bestämt. Det var viktigt att det gick att låsa, det skulle vara som ett riktigt hus. Röda väggar och vita knutar. Hon hade sovit där ibland när hon var liten, tillsammans med Ella och Lina. Luftmadrasser och sovsäckar som täckte hela golvet. En byrå ville hon ha där inne också, en rosa vas och en trasmatta. Allt fanns kvar.

Hundgodiset stod i skafferiet numera, efter att Ulla hade flyttat. Aron lade sig vid fåtöljen och tittade på honom med stora ögon. Han kliade honom långsamt mellan öronen. Snart var det dags igen. Den här flickan skulle inte behöva vara rädd och ingen skulle göra illa henne. Ingen skulle få våldföra sig på henne. När hennes föräldrar skulle identifiera henne skulle det bara se ut som att hon sov. Hon skulle vara vacker, utan blåmärken och fula sår, med blek hud och slutna ögon. Det var så flickor skulle dö. Inte som Anneli, inte rädda och ensamma. Inte med våld och ondska. Stilla, i en lugn och trygg famn. Det var så flickor skulle dö. 

Nu var det dags. När han reste sig följde Aron med. Hon skulle få vara trygg, precis som de andra. Han skulle stryka henne över kinden och viska i hennes öra. ”Du behöver inte vara rädd. Ingen ska göra dig illa, pappa är här.” Och hon skulle slappna av i hans armar tills hon inte längre kunde röra sig. Han skulle sitta stilla med hennes kropp i famnen en stund och känna hennes lukt. Kanske skulle han gråta. 

Det första han såg när han kom ut på gården var den tomma spiken och den öppna dörren. Sedan det sönderslagna fönstret och glasskärvorna i gräset. Aron gnällde och började nosa längs marken. ”Sitt, Aron.” Han tänkte inte springa efter henne, inte ens försöka. Han andades ut så djupt som han inte gjort på många år. Äntligen var det över.

Äntligen, som han hade längtat. Han gick in och bryggde sin sista kopp kaffe i huset. Snart skulle han höra sirenerna komma närmare. Han skulle visa dem lekstugan. Hålla fram sina händer så de kunde sätta fast handklovarna. Kanske skulle det vara journalister på plats redan. Ulla skulle snart få veta alltihopa. Han hoppades att de skulle vara försiktiga när de bar ut de andra flickorna ur jordkällaren, han hade tvättat och gjort i ordning dem allihopa. Slätat ut deras kläder och kammat deras hår.

Äntligen skulle någon få sitt straff. Äntligen skulle Anneli få upprättelse och äntligen skulle Ulla få sörja.  Äntligen skulle någon få sitt straff och han skulle ta det värdigt. ”Det var Mannen som dödade henne”, skulle han säga till dem. ”Det var Mannen som dödade henne, men ta mig istället.” Jesus eller Barrabas? För folket hade det aldrig spelat någon roll.

Helig mark

Mitt i allt det svarta var det den bästa stunden som hon tänkte på. När de lämnade den kalla stenkyrkan och kom ut på trappan. Riskornen som föll överallt och fastnade i hennes hårt sprejade håruppsättning. Hur han vände sig mot henne och log. ”Nu vandrar vi på helig mark älskling.” Ja, det var precis så prästen hade sagt. ”Alla steg ni tar tillsammans efter denna dag så vandrar ni på äktenskapets heliga mark.” Hon såg ner på de grå jympaskorna som stegade över grusgången. Vad är det jag går på nu då? Det var så mycket vackra saker som hade sagts i kyrkorummet den dagen. Älska i nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt. Det borde heta tills döden eller livet skiljer oss åt. Eller ensamheten. Eller disken, eller barnen. Familjelivet, den grå vardagen. Det som skulle svetsa oss samman till en familj. Band som inte går att bryta, mina barns far. Gruset knastrade under hennes fötter, ett behagligt ljud. En behaglig känsla av att vara buren av jorden. Av att bli buren av en helig jord. Helig mark. Jag vandrar alltid på helig mark.

Om män och tv-spel

Ja ni har rätt. Kvinnor, speciellt mammor, blir faktiskt stressade och lätt irriterade när en man sätter sig vid sitt tv-spel. Och det är inte bara för att vi vet att vi inom de kommande timmarna inte kommer få någon som helst kontakt med er. Eller för den delen någon hjälp med urplockning av diskmaskiner, klippning av gräsmatta etc. Utan dessutom för att vi vet att under de timmarna kommer ni vara totalt avskärmade från världen. En ettåring kommer kunna bygga ett tre meter högt torn av tändstickor och knivar och klättra upp i detsamma framför era ögon utan att ni reagerar. Tonårsdöttrar kommer kunna fråga er om det är ok att de sover över hos någon som de träffat på nätet som heter ”Z” och om han kan få skjutsa hem dem på sin motorcykel och ni kommer svara med ett ”mmm”. Det är liksom Alfons pappa läser tidningen gånger tusen. 

Men missförstå mig inte! Jag älskar också tv-spel. Jag kan också flyta bort i skärmen några timmar och undra vart tiden tog vägen. NÄR BARNEN SOVER! Och tvätten är tvättade, disken diskad och alla pyttesmå legobitar ligger i sina lådor. När jag spelade Fable 3 kunde jag knappt tänka på något annat än nästa uppdrag och jag längtade till den där stunden NÄR BARNEN SOV och tvätten var tvättad och disken diskad och jag kanske struntade i de där pyttesmå legobitarna någon gång. Men jag satte mig inte mitt i högen av barn och leksaker och oöppnad post och torkade makaroner medan du lagade mat med en skrikande bebis i famnen. Och jag sket inte i allt för att jag ville levla min gubbe eller komma till nästa nivå eller vinna Stanley cup. DÄRFÖR blir vi stressade, pojkar, när ni sätter er vid erat tv-spel. Fatta det!

Hemma hos Mia och Lisbeth, 3/10 2010

Det var Lisbeth som öppnade i en rutig sommarskjorta och ett par slitna jeans. Hon hade stylat håret så det stod rakt upp och hon såg glad ut. Mia satt i soffan med benen i kors och hennes färgglada tunika bredde ut sig över låren. När Patrik klev in i lägenheten vinkade hon lite, men sa inget. På bordet i köket stod resterna efter deras middag. Det var en klassisk japansk dukning med bambumattor, fyrkantiga tallrikar och små sojaskålar. Burken med syltad ingefära och wasabituben skvallrade om att de hade ätit sushi, Mias favoriträtt. 

-Vem vet när det blir sushi nästa gång? fnissade Mia tyst inifrån vardagsrummet. Jag tänkte att jag måste passa på.

Patrik satte sig brevid Mia i soffan och Lisbeth satte sig på andra sidan. Tjejerna var helt klart uppspelta inför det som skulle komma att ske och tittade förväntansfullt på honom. På bordet framför dem låg en liten plastspruta av den typen som man använder när man ska ge små barn medicin. Brevid den stod en plastmugg som fick Patrik att associera till urinprov, svettiga sjuksköterskor och gamla farbröder som luktar snus och liggsår.

-Måste jag göra det här? Kunde jag inte ha fixat det hemma och tagit med?

-Det måste vara färskt förstår du, svarade Lisbeth. Annars kanske det inte funkar.

Hon såg illmarigt på honom, men Mia såg nervös ut.

-Har du ångrat dig? För det är helt ok i så fall. Du behöver inte göra det här.

Nej, det var inte ok, han såg det i Mias ögon. Hon var hans äldsta och bästa vän, och det fanns en anledning till att hon hade bett just honom. Det var helt tyst nu, förutom ljudet av Lisbeths hand som strök sakta över Mias rygg. Till slut reste sig Patrik upp och tog plastmuggen.

-Jaha. Då var det dags då.

Han log snett och försvann in på toaletten. Det hade känts konstigt att göra det inne i deras sovrum. I soffan hade Lisbeth lagt armen om Mia, som kröp ihop som ett litet barn.

-Nu är det dags.

Lisbeth svarade inte, bara kysste hennes hår och strök hennes arm.

-Fixar vi det här då? Tänk om vi får en med ADHD eller nåt.

Lisbeth log, men svarade fortfarande inte. Mia var den mest oroliga människa hon kände, ändå så fixade hon allt. De satt tysta tills Patrik kom tillbaka. Han var lite röd i ansiktet och skjortan hängde utanför. Han höll upp den lilla plastmuggen.

-Vart ska jag... öh, jag ställer den här...

-Jag kan ta den.

Mia studsade upp ur soffan och tog muggen ur hans händer. Tjejerna väntade i hallen medan han tog på sig skorna innan de fnissande smög in i sovrummet. Patrik hörde deras röster en bit ner i trappuppgången. När han kom ut bländades han av en varm höstsol. Han satte sig på motorcykeln med en konstig känsla i kroppen, men när han kom ut på motorvägen blåste den bort med fartvinden.