Helig mark

Mitt i allt det svarta var det den bästa stunden som hon tänkte på. När de lämnade den kalla stenkyrkan och kom ut på trappan. Riskornen som föll överallt och fastnade i hennes hårt sprejade håruppsättning. Hur han vände sig mot henne och log. ”Nu vandrar vi på helig mark älskling.” Ja, det var precis så prästen hade sagt. ”Alla steg ni tar tillsammans efter denna dag så vandrar ni på äktenskapets heliga mark.” Hon såg ner på de grå jympaskorna som stegade över grusgången. Vad är det jag går på nu då? Det var så mycket vackra saker som hade sagts i kyrkorummet den dagen. Älska i nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt. Det borde heta tills döden eller livet skiljer oss åt. Eller ensamheten. Eller disken, eller barnen. Familjelivet, den grå vardagen. Det som skulle svetsa oss samman till en familj. Band som inte går att bryta, mina barns far. Gruset knastrade under hennes fötter, ett behagligt ljud. En behaglig känsla av att vara buren av jorden. Av att bli buren av en helig jord. Helig mark. Jag vandrar alltid på helig mark.

Oreda

Det var dags nu att ta tag i oredan. Försöka sortera och se vad som skulle vara kvar, och om det fanns saker därinne som rent av kunde skada någon. Hon ville inte ta hjälp av någon, fast hon visste attde kanske skulle underlätta. Ville inte att någon annan skulle vara där inne och rota. Hitta saker som hon inte ville visa någon. Men vart skulle hon börja? Så många tankar, minnen, känslor och funderingar, att hon knappt visste vad som var hennes eget längre. Det behövde klaras ut och analyseras. Hon hämtade en gammal skrivbok och satte sig vid köksbordet. La ihop tidningarna till en hög, räkningarna till en annan, och så tog hon tag i närmaste lösa tråd och började nysta. ”Jag önskade alltid att du skulle orka älska hela mig, inte bara de bitar som jag själv redan visste var älskvärda. Att du hade kunnat älska hela mitt röriga jag, mina omanglade lakan och min utväxta frisyr. Det var min första önskan, min vilja, mitt eget....

Trasig

Hon är en lerklump som inte går att forma

En blomma som aldrig slår ut

Ett sargat stycke människa

Som alltför många trampat

Sönder

Han tror att han kan älska henne

Att han kan laga

Men hur mycket han än klistrar med sin kärlek

Är hon fortfarande

Trasig

Komplicerat

-Det är lite komplicerat, säger hon undflyende. Han svarar på klingande Lulemål.

-Det e väl int nå komplicerat? Du vill int träff mej mer bara.

-Nej, nej, så är det inte alls, det har inte med dej att göra. Jag behöver bara lite tid för mig själv just nu.

-Äsch då, jag vet väl att ja int e nån skönhet. Int e de nå konstigt eller?

Hon suckar och lite besvärat och vrider händerna ur hans.

-Nej men det är inte du, jag lovar, det har inte med dej att göra!

-Så du har träffat en ann då?

-Nja.. det är som sagt lite komplicerat.

Han rycker på axlarna och reser sig från bordet.

-Ja, jag älskar dej int om du nu trodd de. Så de kanske int behöv bli så komplicerat.

På tå

Orkar inte gå på tå längre, och skorna klämmer både bak och fram. Har tassat fram som en ballerina så länge, nu får det vara nog. Alla dina ord. Alla dina gömda löften som aldrig blev sanna. Nu tar jag av mig tåspetsskorna, och klampar in på ditt nybonade golv med skitiga foppatofflor. Hälen först, klamp, klamp. Om du inte tål det ska jag klampa ut igen, utan löften, utan ånger och utan skoskav.

Mamma

Mamma är lik sin mamma allt går på i samma gamla hjulspår återvinner gamla vanor, alla misstag, all glädje och all sorg inget är nytt, det är ju därför hon förstår så bra därför du inte vill prata med henne för hon vet redan, anar innan du ens vet om det själv innan någon kan se i dina ögon, sitter där i sin gamla slitna fåtölj och visar bilden av dig själv som gammal, småler anar dina tankar vet och minns och vill aldrig tillbaka.

Romeo och Julia

Godmorgon, och förlåt för igår

Det blev fel, något som jag inte menat

De ser på varandra och suckar,

nu blev det så här igen

Förväntningar, besvikelse

Varje morgon lite mera främlingar

Jag saknar dig