En sorts omsorg?

Jag tror inte att du vill att jag ska bry mig om dig mer, men jag kan inte låta bli. Du stänger in dig med dina livsstilsmagasin och din nya chica stil som jag inte alls förstår mig på, låter du mig veta på telefon. Du ringer förresten inte längre, du skickar ett mms från någon krog eller café där du hänger med dina vänninor. Unga vackra pojkar, exklusiva drinkar och en väska från Louis Vitton. Allt det som du aldrig kunde få när pappa var med. 

Jag undrar ibland om du saknade det här livet då, om du någonsin varit lycklig. Om sommarstugan, släktträffarna och mazarintårtorna någonsin var nog för dig, eller om du hemligt, långt inom dig alltid har längtat bort. Jag undrar ibland om du ångrar dig. Om du ångrar oss, pappa och mig. 

Jag tror inte att du vill att jag ska ringa mer, men jag ringer ändå. Kanske vill du helst bara få flashiga mms med bilder som visar mina söta barn och mitt lyckade liv. Kanske vill du bara att jag ska bekräfta att du gjorde rätt val, och att det gjort mig starkare. Ibland låter du lite trött när jag ringer, sliten. Men kanske är det som jag inbillar mig bara. Jag försöker prata med dig om pappa ibland, och det är då du lägger på. Inte så att du slänger luren i örat på mig, nej det är bara det att du alltid har en väldigt bra ursäkt just då. Du har en taxi som väntar, en tid hos frissan eller väntar ett samtal från någon Paul. 

Du tror kanske inte att du är viktig för mig längre, men det är fel. Det känns viktigt för mig att få prata med dig om pappa. Det är en pusselbit som saknas, något som ligger och gnager. Innan jag somnar kan jag ibland höra er två prata i bakgrunden, om något vardagligt, som bensinpriset eller kärnkraften. De nätterna sover jag så gott.

En ungdomlig mamma

En ungdomlig mamma. En som inte klär sig som en tant. En som gillar kebab och lyssnar på hårdrock. Hon har aldrig haft en sån mamma. Hennes egen mor var född före kriget och gick i hemstickade tröjor och ibland vid speciella tillfällen kappa och tanthatt. En gång gjorde hon ett tappert försök och köpte hem en skiva med popmusik. Familjen satt i köket när hon slog på skivspelaren. När Agneta och Frida började sjunga med sina väna röster ställde sig Julia upp och skrek ”Jag är punkare för helvete!” Micke bara skakade på huvudet. ”Åttitalet morsan. Åttitalet.” Den där skivan hamnade i en låda någonstans och mamma fortsatte lyssna på nygammalt. Bara på nyårsafton spelade de B-sidan med den där fina sången om nyår. 

Mamma hade aldrig blivit modern. Hon kom liksom aldrig ikapp sin tid. Julia och Micke valde Dan Andersson och Evert Taube till begravningen. Nej en ungdomlig mamma, det hade Julia aldrig haft. Men hon ska bli en. En hårdrocksmorsa. En Lady Gaga-morsa. En morsa som har koll och vet vad som gäller. Med märkesjeans och iPhone. Med World of Warcraft och Facebook. Med bilen full av tonåringar och cola och Meshugga på högsta volym. Och hon njuter. Hon njuter av att hennes underbara pojke och hans kompisar vill bli skjutsade hit och dit. Av  att de vill sitta hemma hos henne och titta på film på kvällarna och smula chips över hela soffan. Av att vara en ungdomlig mamma. 

Julia bromsar in utanför fritidsgården. På några sekunder har de lyft ur sina skateboards och sportbagar och flaskor med cola. De vinkar och går iväg. Ante verkar aldrig skämmas för sin mamma och det känns gott i själen. Hon vet en hel del om att skämmas för sin mamma. Hon vevar upp rutorna och kör en bit innan hon vågar sänka volymen på radion. Hon rattar lite och de smattrande trummorna och skrikande gitarrerna ersätts av brus och efter en stund en välbekant röst. ”Nu har klockan blivit sju och det är dags för nyheter i kanalen som heter P4.” En ungdomlig morsa. Javisst. Men inte alla timmar på dygnet.

Lisa del 9

Lisa och Pix ser på varandra, stilla, i vad som känns som flera minuter. Så fortsätter han plötsligt sin berättelse med hög och klar röst.

- Det var inte bara mitt folk som ni människor vänt er ifrån. Och nu när så många årstider gått börjar det lyftas protester. De som ni kallar Troll, har liksom människorna förökat sig och blivit så många att de inte längre ryms i de mest avlägsna bergen. De har trångt om plats för sina stora familjer och står redo att flytta närmare människornas hem. Och Vittra, som i många årstider talat om hämd för människornas tappade respekt, ryktas ni ha samlat på sig så mycket trolldomskraft, att de är redo att ta en strid för sin rätt. Och ändå är dessa hot inte de största. Det största kommer inifrån människorna själva. Men det ska vi prata om mer en annan dag. Du måste ta dig hem så du inte förfryser. Men Lisa, lyssna noga nu. Du får inte vakna här. Då kommer du inte kunna se mig mer, du måste vara kvar i drömmen. reda Allt kommer kännas som vanligt, men ändå inte. Åk hem och sov Lisa. Imorgon ska du leta reda på alla dina gamla sagor. 

- Svar på alla mina frågor, hur blev det med det? säger Lisa rätt ut i luften. Pix har redan försvunnit bland buskar och stenar. 

När Lisa kommer in genom dörren ropar mamma. Hon låter glad och nyfiken, såklart.

- Hej gumman! Hur har ni haft det? Var det många tjejer från skolan där?

- Mmm, några stycken, svarar Lisa undvikande. Hon vill inte svara på en massa frågor nu, orkar inte hitta på.

- Vad gjorde ni då?

- Men mamma. Inte vet jag, vi hängde väl bara. Tittade på film.

- Jaja, jag vet. Jag ska inte fråga så mycket, ni vill vara ifred, det är klart. Kom och sätt dig här så ser vi det här tillsammans. Det är en tv-serie mamma brukade följa. Lisa kryper upp i soffan i soffan brevid mamma och stoppar fötterna under en kudde. När hon lutar sig tillbaka i den mjuka soffan känner hon hur trött och frusen hon är. Tv-serien blinkar förbi på skärmen utan att Lisa orkar förstå vad som händer eller varför, och ett par minuter senare sover Lisa gott. Den sista tanken som fladdrar förbi är ett eko av Pix ord. ”Imorgon ska du leta reda på alla dina gamla sagor.”

Torpet

Sommaren hade just slutit sina gröna armar runt det lilla torpet. Häggen hade blommat ut och syrenernas doftande klasar tog över med en explosion av vitt och lila. Lägdan nedanför huset hade torkat upp sent i år, så den var en leråker kantad av knoppig klöver och en ranglig gärdesgård.

 Vi hade köpt torpet av två anledningar. Dels blev vi stormförtjusta i det med en gång vi såg bilden på hemnet, och bestämde oss genast att det skulle bli vår egen sommaridyll. Den andra anledningen var läkaren som vi träffat. Hon sa att hon tyckte att vi behövde tänka på något annat, men hennes blick skvallrade om att det var mig hon syftade på. ”Köp en hund, ta upp en gemensam hobby.” Hund var uteslutet. Och nu satt vi här i torpet tillsammans och försökte tänka på något annat. Det fungerade ibland, när vi var som mest uppe i något jobb. Slita bort gamla rankor av humle och gräva i stenfylld jord. Riva bort lager på lager med tapeter, slå in väggar. Den sortens arbete har en terapeutisk verkan, skingrar tankarna.

Men när jobbet var klart satt vi stilla på trappan igen och tankarna malde runt i huvudet. Allt det vackra runt omkring oss, det idylliska, somriga. Det var som att platsen skrek efter ett barn lika mycket som min kropp, och ändå fanns det inte där. Torpet delade vår längtan och förstod våra tvivel, och blev som en kär gammal vän att komma till.

Mamma

Mamma är lik sin mamma allt går på i samma gamla hjulspår återvinner gamla vanor, alla misstag, all glädje och all sorg inget är nytt, det är ju därför hon förstår så bra därför du inte vill prata med henne för hon vet redan, anar innan du ens vet om det själv innan någon kan se i dina ögon, sitter där i sin gamla slitna fåtölj och visar bilden av dig själv som gammal, småler anar dina tankar vet och minns och vill aldrig tillbaka.