En sorts omsorg?

Jag tror inte att du vill att jag ska bry mig om dig mer, men jag kan inte låta bli. Du stänger in dig med dina livsstilsmagasin och din nya chica stil som jag inte alls förstår mig på, låter du mig veta på telefon. Du ringer förresten inte längre, du skickar ett mms från någon krog eller café där du hänger med dina vänninor. Unga vackra pojkar, exklusiva drinkar och en väska från Louis Vitton. Allt det som du aldrig kunde få när pappa var med. 

Jag undrar ibland om du saknade det här livet då, om du någonsin varit lycklig. Om sommarstugan, släktträffarna och mazarintårtorna någonsin var nog för dig, eller om du hemligt, långt inom dig alltid har längtat bort. Jag undrar ibland om du ångrar dig. Om du ångrar oss, pappa och mig. 

Jag tror inte att du vill att jag ska ringa mer, men jag ringer ändå. Kanske vill du helst bara få flashiga mms med bilder som visar mina söta barn och mitt lyckade liv. Kanske vill du bara att jag ska bekräfta att du gjorde rätt val, och att det gjort mig starkare. Ibland låter du lite trött när jag ringer, sliten. Men kanske är det som jag inbillar mig bara. Jag försöker prata med dig om pappa ibland, och det är då du lägger på. Inte så att du slänger luren i örat på mig, nej det är bara det att du alltid har en väldigt bra ursäkt just då. Du har en taxi som väntar, en tid hos frissan eller väntar ett samtal från någon Paul. 

Du tror kanske inte att du är viktig för mig längre, men det är fel. Det känns viktigt för mig att få prata med dig om pappa. Det är en pusselbit som saknas, något som ligger och gnager. Innan jag somnar kan jag ibland höra er två prata i bakgrunden, om något vardagligt, som bensinpriset eller kärnkraften. De nätterna sover jag så gott.