En ungdomlig mamma. En som inte klär sig som en tant. En som gillar kebab och lyssnar på hårdrock. Hon har aldrig haft en sån mamma. Hennes egen mor var född före kriget och gick i hemstickade tröjor och ibland vid speciella tillfällen kappa och tanthatt. En gång gjorde hon ett tappert försök och köpte hem en skiva med popmusik. Familjen satt i köket när hon slog på skivspelaren. När Agneta och Frida började sjunga med sina väna röster ställde sig Julia upp och skrek ”Jag är punkare för helvete!” Micke bara skakade på huvudet. ”Åttitalet morsan. Åttitalet.” Den där skivan hamnade i en låda någonstans och mamma fortsatte lyssna på nygammalt. Bara på nyårsafton spelade de B-sidan med den där fina sången om nyår.
Mamma hade aldrig blivit modern. Hon kom liksom aldrig ikapp sin tid. Julia och Micke valde Dan Andersson och Evert Taube till begravningen. Nej en ungdomlig mamma, det hade Julia aldrig haft. Men hon ska bli en. En hårdrocksmorsa. En Lady Gaga-morsa. En morsa som har koll och vet vad som gäller. Med märkesjeans och iPhone. Med World of Warcraft och Facebook. Med bilen full av tonåringar och cola och Meshugga på högsta volym. Och hon njuter. Hon njuter av att hennes underbara pojke och hans kompisar vill bli skjutsade hit och dit. Av att de vill sitta hemma hos henne och titta på film på kvällarna och smula chips över hela soffan. Av att vara en ungdomlig mamma.
Julia bromsar in utanför fritidsgården. På några sekunder har de lyft ur sina skateboards och sportbagar och flaskor med cola. De vinkar och går iväg. Ante verkar aldrig skämmas för sin mamma och det känns gott i själen. Hon vet en hel del om att skämmas för sin mamma. Hon vevar upp rutorna och kör en bit innan hon vågar sänka volymen på radion. Hon rattar lite och de smattrande trummorna och skrikande gitarrerna ersätts av brus och efter en stund en välbekant röst. ”Nu har klockan blivit sju och det är dags för nyheter i kanalen som heter P4.” En ungdomlig morsa. Javisst. Men inte alla timmar på dygnet.
