Torpet

Sommaren hade just slutit sina gröna armar runt det lilla torpet. Häggen hade blommat ut och syrenernas doftande klasar tog över med en explosion av vitt och lila. Lägdan nedanför huset hade torkat upp sent i år, så den var en leråker kantad av knoppig klöver och en ranglig gärdesgård.

 Vi hade köpt torpet av två anledningar. Dels blev vi stormförtjusta i det med en gång vi såg bilden på hemnet, och bestämde oss genast att det skulle bli vår egen sommaridyll. Den andra anledningen var läkaren som vi träffat. Hon sa att hon tyckte att vi behövde tänka på något annat, men hennes blick skvallrade om att det var mig hon syftade på. ”Köp en hund, ta upp en gemensam hobby.” Hund var uteslutet. Och nu satt vi här i torpet tillsammans och försökte tänka på något annat. Det fungerade ibland, när vi var som mest uppe i något jobb. Slita bort gamla rankor av humle och gräva i stenfylld jord. Riva bort lager på lager med tapeter, slå in väggar. Den sortens arbete har en terapeutisk verkan, skingrar tankarna.

Men när jobbet var klart satt vi stilla på trappan igen och tankarna malde runt i huvudet. Allt det vackra runt omkring oss, det idylliska, somriga. Det var som att platsen skrek efter ett barn lika mycket som min kropp, och ändå fanns det inte där. Torpet delade vår längtan och förstod våra tvivel, och blev som en kär gammal vän att komma till.