Platsen är som Lisa minns den. Som i drömmen, bortsett från scouttälten och de lekande barnen, och så skymningsljuset. Solen som färgar molnstrimmorna i de varma färgerna. Skogen tar eld i horisonten och dimmorna börjar leka över vattnet. Älvornas dans.Cykeln ligger i diket vid vägen och hemma sitter mamma och tror att Lisa är hos Linda. Hon såg så glad ut och Lisa tycker synd om henne. Det är inte hennes fel.
Det mörka vattnets lugna spegel är oemotståndlig. Precis som när hon var åtta år sätter sig Lisa på berghällen och hasar ner mot vattnet. Längst ner finns en liten avsats där hon sätter sig på huk och doppar ner handen. Vattnet är svalt och för tankarna tillbaka till de sena kvällsdoppen och halvbrända marshmallows vid lägerelden. Lisa blundar och drömmer sig tillbaka, tillbaka till en tid som var och som kunde ha blivit. För en gångs skull känner hon sig lugn och trygg. Inga tårar som bränner bakom ögonlocken, inga jobbiga tankar som tränger sig in. Mitt i virrvarret av tankar dyker farmors ansikte upp, men inte ens det känns jobbigt. Det känns bra att kunna tänka på farmor, skönt på något vis. Det har gått tre år nu, och det är första gången hon kunnat tänka på farmor utan att gråta. Bilder spelas upp i hennes inre. Stugan. Blåbärsgröt. Tittstenen. Farmors små tunna händer fulla av rynkor. De stora blombuketterna i kyrkan. Härlig är jorden. Alla vuxna som äter tårta. De svarta lackskorna som det regnat tårar på.
meningen om att mamma tror hon är hos linda och sista delen i det stycket är så bra skrivet och så hemskt att det ska vara så...
SvaraRaderajag gillar berättelsen om lisa