Lisa del 7

Ett stort plask ute på sjön väcker Lisa ur hennes funderingar. Hon tittar upp och ser ringarna sprida sig över vattnet. Inga visslingar i skogen idag, men vad hade hon väntat sig? Det är skönt att bara vara här. Hon börjar gå mot skogen, upp till den plats där hon varit i drömmen. Berget är inte alls lika högt och brant som hon minns det och hon ler åt minnet av deras ”bergsbestigning”. Marken är täckt med mossa och blåbärsris och runt om henne växer tallar och granar höga. Den här skogen känner hon väl, inte bara från scoutlägren. Farmors stuga ligger inte långt härifrån och ibland gick de hit på någon av deras promenader. Det kan inte ha varit särskilt långt, kanske kan hon hitta stugan härifrån?

Lisa börjar gå i den riktning hon tror stugan ska finnas, men inser ganska snart att hon inte har en aning om vägen. Det börjar bli mörkt och hon tänker att hon borde cykla hem snart, hon vill bara njuta av den här platsen en liten stund till. Försiktigt sätter hon sig ner i mossan, sträcker ut benen och stryker med handen över blåbärsriset. Långt där uppe bildar trädkronorna ett tak över hennes huvud och hon lägger sig ner på rygg och känner skogen omsluta henne. En sång hon inte hört på länge letar sig in i hennes tankar, och farmor sjunger om och om igen, ”Du som vandrar vila stilla, all din oro stannar här. Jag ska vagga liten humla, björn och rådjur sover gott.” Trädens kronor rör sig så långsamt över himlen. Runt runt som om de dansade för henne. Allt är tyst. Inte ens en susande vind, bara tyst, så tyst som hon aldrig hört förut.

En hand stryker henne över pannan, och Lisa öppnar ögonen igen. Ett bekant ansikte, ändå främmande.

- Tack, säger han, med eftertryck. Tack för att du kom.