Bildpuff

- Men kom ner nu.

Flickan talade dämpat för att inte ännu en gång ställa till en scen inför grannarna.

- Varför vill du att jag ska komma ner? Jag flyger ju! Jag flyyyyger!

Hon såg på hur den äldre kvinnan sträckte ut sina armar och vajade fram och tillbaka. Det blåste lite så hennes hår fladdrade runt ansiktet och det såg faktiskt ut som att hon flög. Hon var vacker. Men det spelade ingen roll nu, hon måste ner innan hon skadade sig.

- Kom in så bakar vi bullar till pappa och Frank. De blir jätteglada om vi bjuder på bullar och saft när de kommer.

Hennes röst var ljusare nu, lockande, som när man talar till ett barn.

- Jag vill inte baka bullar med dig. Jag vill flyga! Du är så lik din mormor, ’Kom ner ska vi baka bullar’, som en liten tant.

Hon härmade hånande dottern medan hon fortsatte vaja fram och tillbaka. Så slöt hon ögonen och lät vinden bära henne.

- Jag faller, ta emot mig.

Hennes ögon var fortfarande slutna och hennes röst sluddrig, sömnig.

- Men för helvete mamma, kom ner nu.

- Jag faller nu.

Lådorna som hon staplat vinglade till och ett tag såg det ut som att hon verkligen tappat fotfästet. Hon skrattade, vinden drog envist både i det tunna nattlinnet och hennes fladdrande hår. Flickan såg sig oroligt omkring. Ingen av grannarna var ute, ingen kunde varken håna eller hjälpa henne. Hon såg på tornet med hennes mor på toppen. Skulle hon klara att klättra upp för att ta ner henne, eller skulle hon bara orsaka en än större katastrof? Hon räknade träboxarna. En. Två. Tre. Fyra. En stark vindpust såg ut att ta med sig både lådorna och hennes mor och hon sträckte ut armarna för att ta emot henne. En ren reflex, trots att hon visste att hon aldrig skulle klara tyngden. Fem. Sex. En bil körde förbi ute på gatan. Bara de inte såg. Sju. Sju lådor, säkert tre, fyra meter till marken. Mammas ansikte med fridfullt slutna ögon, som var hon redan död. Död. Tänk om hon ändå vore död. Tanken fick henne att rodna. Vad var hon för dotter som tänkte så om sin mor? Hon blundade och såg henne falla. Allt gick som i slow motion. Håret som fladdrade, det rosa nattlinnet bredde ut sig som en fallskärm och blottade ett par mormorstrosor, en sladdrig mage och en massa celluliter. Mammas ögon som stirrade på henne med en blandning av skräck och förvåning. Munnen halvöppen som att hon var påväg att säga något. Lådorna som föll runt omkring henne. Hur de landade på marken och gick i bitar, allt som föll ut var gamla minnen från förr. Gamla skolböcker där hon ritat hjärtan med olika bokstäver i, alla hårband i olika färger som mamma satt upp hennes hår med inför skoldanser och släktmiddagar. Nallar, dockor, ungdomssmink och åttiotalskläder. Allt föll ut över gräsmattan och blev svart av jord och lera. Så hörde hon en dov duns. Hon kände tårarna bränna bakom ögonlocken, men stängde dem inne. Vågade inte öppna ögonen.