Lisa del 4

Detta är fjärde delen av "Lisa vid Linden". Du kan läsa de tre tidigare delarna i mina tidigare blogginlägg med samma namn. Förra avsnittet slutade med att Lisa avsvimmad i en dröm möter en liten gubbe i skogen. (Ja ja jag vet, jag är inte bra på resuméer, jag säger ju det.)

-Nej nu får det vara nog med drömmande!

 Lisa blundar länge och nyper sig i armen, så hårt hon kan. Hon tar ett djupt andetag och öppnar sedan ögonen. Men drömmen är inte borta. Inte skogen, fågelkvittret eller den lille gubben. Han suckar och ser på henne med sorgsna ögon.

- Du kan inte mena att du glömt mig helt och fullt? Minns du då inget alls av våra samtal?

Lisa bara skakar litegrann på huvudet, men det utlöser en våldsam reaktion. Han blir högröd i ansiktet och slår näven hårt mot knät. Sedan börjar han vandra hastigt fram och tillbaka medan han muttrar för sig själv.

- Hon minns inget. Inget alls, inget jag lärt henne. Alla år bortkastade, raka vägen ner i sjön. Inget minns hon. Hon har glömt sin Pix och hans lektioner. Hon har glömt allt om spindelnäten, om sederna, om väder och vind. Allt! Till och med hans vackra gåva har hon glömt. Har jag någonsin givit en sån gåva till någon? Nej då, bara till lilla Lisa. Och så har hon glömt mig!

- Snälla du, jag är ledsen.

Lisas ord fångar hans uppmärksamhet igen och han stannar. Tittar på henne och drar en mycket djup suck.

- Jaja, inte mycket att göra åt. Vi får ta det som vinden för till oss. Vi tar det härifrån. Du drömmer, det är sant. Jag var tvungen att ta dig hit. Jag hoppades att jag fortfarande skulle kunna nå dig här. När du var liten kunde du se mig överallt där jag följde dig, men den förmågan försvann en dag. Då kunde jag bara tala med dig i dina drömmar. Nu på senare tider har jag inte ens kunnat nå dig där. Så därför var jag tvungen att ta till lite... eh... ovanliga åtgärder. Jag trodde verkligen inte att du skulle ha glömt mig helt och hållet. Jag har sett dig stå vid vårdträdet och... ja, jag antar att jag trodde att du försökte nå mig.

- Men vad är du för nåt?

- Jag antar att det namn du känner mig bäst vid är ”tomten”, men vi har haft många genom åren. Småfolket kallades vi förr, när alla människor hade förmågan att se oss, om vi ville. Du brukade kalla mig Pix, ett namn jag inte heller är helt främmande inför. Nu för tiden finns inte många kvar av er som kan förnimma oss, och därför blev det mitt uppdrag att inte tappa dig. Men det var precis vad jag gjorde.

Allt verkar blandas in i den här drömmen. Lisa minns att hennes mamma har berättat om en ”låtsaskompis” som hon hade när hon var liten, som faktiskt hette Pix. Alltid när Lisa hade hittat på något rackartyg så var det Pix som hade varit framme, och när alla kexen i paketet var slut skyllde Lisa såklart på Pix.

- Hörer du på? Jag får inte tappa dig igen. Det må så vara att du glömt allt, men du är ändå viktig för mig. Du måste bege dig hit. Till den plats du kallar ekorrgläntan. Inte direkt när du vaknar, utan senare på kvällen, i skymningen. Det är viktigt Lisa. Om du fortfarande tror att detta bara är en dröm, ska du söka gåvan jag gav dig. Jag tror att den finns kvar någonstans i ditt hemman.

- I mitt hemman?

- Kanske ska den gåvan hjälpa dig att minnas mina lärdomar. Det är viktigt att du förstår hur allt hänger ihop. Livet, marken, vattnet. Småfolk och människor. Hur vi kan leva tillsammans utan att något förstörs. Allt kommer igen.

- Vilken gåva?

Men Pix svarar inte på några frågor. Han bara står där och ser lite sorgsen ut medan allt runt omkring dem verkar blekna bort. Ett dovt dunkade ljud hörs långt bort och när Lisa återigen öppnar ögonen slår ett starkt ljussken emot henne. Hon ligger mitt bland kvistar och högt gräs i den lilla dungen vid linden, och det dunkade ljudet är inget annat än en pulserande huvudvärk från vad som förmodligen kommer bli en rejäl bula. I några sekunder ligger hon kvar och känner efter. Det ömmar lite i foten som fortfarande är intrasslad mellan två grenar och så huvudet då. Men inget verkar vara brutet eller stukat. Lisa reser sig upp och ser sig omkring. Det är tomt på folk, tack och lov. Hon borstar av sina kläder och känner med handen på huvudet. Jodå, en rejäl bula redan. Så slås hon för andra gången idag av en insikt. Svenskaläxan! Anteckningsblocket! Lennart!

Hon börjar småspringa förbi hyreshusen, tar upp mobilen ur jackfickan och tittar på klockan. 07.32 lyser de digitala siffrorna. Lisa stannar och tittar igen. Halv åtta, hur är det möjligt? Var inte klockan tio i åtta när hon sprang från Linda? Hon skakar på huvudet och går förvånad hemåt. Nu hinner hon utan problem gå hem och vara tillbaka till skolan i god tid före första lektionen.

Väl hemma letar hon upp blocket och stoppar ner det i väskan. Men något får henne att söka vidare i skrivbordslådorna. Hon rotar längst in där det inte städats på år och dar. Bland luktsudd och Hello Kitty-pennor, baddaren och några lena stenar. Hon vet inte vad hon letar efter, eller varför. Hon borde gå nu så att hon inte blir sen. Men så känner hon något som hon inte vet var det är. En läderrem som trasslat in sig i ett par hörlurar, och en hård skrovlig klump, ungefär lika stor som hennes cykelnyckel. Hon tar ut den och lirkar försiktigt bort sladden till lurarna. Nu håller hon ett halsband i sin hand, som hon bara nästan känner igen. En brun läderrem, och i den är en snidad figur fastknuten. Det är en liten ekorre, helt perfekt utskuren med ögon, svans och till och med små tofsar på öronen. Helt plötsligt kommer drömmen tillbaka till henne. Hon minns hur hon såg sig själv stå och prata med...

”Nej, det här är bara för galet. Jag kanske verkligen håller på att bli knäpp.”

Lisa stoppar träfiguren i jackfickan, tar väskan och går ut genom dörren. Ute på vägen möter hon Linda.

- Hej Lisa! Ska vi gå tillsammans?

- Ja, svarar Lisa förvånad och ler. Vi ska ju liks till samma ställe.