En tvivelaktig figur

Vi hade precis sett filmen om Cornelis och satt och pratade om hur snabbt det kan utför med en människa, hur snabbt vi kan förlora allt det vackra vi har. Då ringde det på dörren och vi tittade fundersamt på varandra. Ingen av oss väntade någon och försäljare brukade inte komma vid den här tiden. Mårten, min man, gick ut i tamburen och kikade i vädringsfönstret. ”Kom Titti får du se!” viskade han och jag smög ut och ställde mig brevid. Vid dörren stod en man vi inte kände igen. Han såg inte ut att komma från området. Här bor mest barnfamiljer och pensionärer, och han såg definitivt inte ut som någon familjefar. Han hade mörkt hår som inte såg ut att vara klippt på länge. Skägg som en skepparkrans runt ansiktet och en lång svart oljerock på kroppen. Ansiktet var vänligt, men han såg trött ut. ”Det är ju en av dom som brukar sitta på torget!” utbrast Mårten. ”Jag ser honom påväg till jobbet, han brukar ju sitta med Krullolle och Generalen och pimpla öl.” Jag tittade på honom igen. Nu såg jag hur sliten han var, och hur han svajade lite där han stod. ”Gå och öppna” sa jag. Mårten såg undrande på mig, men gick i alla fall till dörren.

- Ursäkta, jag vill inte störa, men jag har liksom gått vilse. Jag ska inte tränga mig på. Ursäkta om jag stör. Jag bara undrar om ni vet hur man kommer till city. Men jag kan gå med en gång om ni vill, inga problem. Inga problem inte.

Han vände om och var påväg bort med en gång inför våra förvånade ansikten.

- Nej, stanna, vänta! Det är klart vi kan visa dig vägen. Har du gått ända från centrum?

- Nja, inte precis.

Han vred på sig och tittade ner i backen.

- Jag fick liksom skjuts. Med en dam. Men hon ville inte skjutsa tillbaks mej.

Jag vet inte vad det var som hände den där eftermiddagen. Vi hade aldrig gjort något liknande tidigare, och kommer nog aldrig göra det igen. Men han stod där och såg så ynklig ut, den där stora karln, med sitt lurviga skägg och sin oförargliga uppsyn. Han var dåligt klädd också, mitt i smällkalla vintern, i bara oljerocken och en tunn skjorta, varken mössa eller vantar.

Vi såg på varandra i samförstånd jag och Mårten. Kanske var det som att vi såg en Cornelis stå där ute på vår farstukvist, eller kanske var det sången som klingade kvar i våra sinnen. ” Jag är en tvivelaktig figur, duger ej mycket till. Bakom ett hörn står döden på lur, han tar mig när han vill.”

- Vad har du ätit idag? frågade Mårten, och efter ett mycket svävande svar drog han med sig mannen in i köket och satte honom vid köksbordet. Jag värmde på en stor bit ryggbiff och ett rejält lass klyftpotatis från gårdagens middag (det som skulle blivit Mårtens måndagslunchlåda), och satte fram tallriken på bordet.

- Oj, fantastiskt! Ja, jag vill ju inte vara till besvär, men har ni ändå mat över så... Det var faktiskt precis den här maten jag åt innan vi seglade ut från Havanna, sent sjuttiotal. Du förstår, vi hade inte en jävla aning om att det skulle bli en sjuhelsikkes storm, men det märkte vi ganska snart. Ja du vet på den tiden.....

Mellan tuggorna fick vi höra de mest fantastiska historier. Om hälften var sant så vore det helt otroligt. När han hade ätit färdigt satt vi kvar och bara lyssnade. Mårten ställde fram finchokladen vi fått av moster och den tog slut. Jag tog fram en halv rulltårta ur frysen och den tog slut. Det kändes som att han var en jukebox full av underbar musik, men vi måste stoppa i mer pengar hela tiden för att det inte skulle ta slut. Till sist kastade han i alla fall ett öga på klockan, reste sig och tackade så mycket för maten.

- Ni får ursäkta mig så mycket, jag menade inte att vara till sånt besvär. Jag måste nog gå nu, annars släpper de inte in mig på härbärget. Förlåt, men vet ni vilket håll city är åt?

Mårten klädde på sig och körde honom till härbärget. När kom hem var han utan sin tjocka fleecetröja som han haft när han for.

- Jag skulle ha tagit med ett par skor åt honom också, såg du vad trasiga de där kängorna var?

Jag rördes av hans omtanke och strök honom över kinden.

- Somliga går med trasiga skor, älskling.