Lisa del 2

Varje dag sedan Lisa var sju år har hon gått den här vägen, först ena hållet, sedan tillbaka. Nerför backen, förbi hyreshusen och genom det lilla grönområdet där linden står. Den linden som är hennes eget träd. När hon lägger handen mot den skrovliga barken känns det faktiskt som att trädet förstår henne, och försöker trösta litegrann. Vid den här linden har hon lekt så många gånger, att det nästan känns som ett andra hem. Hon och Laban har klättrat där, lekt att de var på rymmen, sjörövare och hemliga agenter. Det känns otänkbart nu, att hon och Laban har lekt ihop när de var små. Han har säkert glömt det, eller kanske minns han, och skäms? Linden står i alla fall kvar där som ett minnesmärke över en tid då hon känt sig, om inte helt normal, så åtminstone levande. Nu är det som att allt liv liksom runnit ur henne, och hon känner sig mer som en levande död. Som en tonårszombie som vandrar runt på jorden utan att kunna känna vare sig lust eller ilska, glädje eller sorg. Ibland drömmer hon sig tillbaka till den tiden, när hon var liten, när hon lekte med Laban och de andra på gården. Men det var innan Lovisa började i deras klass.

- Hej Lisa! Ska vi gå tillsammans?

Idag har Lisa tur, det är Linda som kommit ikapp henne. Hon är den enda som fortfarande beter sig likadant mot henne som när de var små. Det är skönt att ha Linda i parallelklassen, även om inte ens hon alltid orkar stå upp mot Lovisa och de andra när de är som värst.

- Vi ska ju liks till samma ställe, eller hur?

Lisa nickar och så går de iväg. Det känns alltid lite konstigt gå med Linda. Det är som att vandra på förbjuden mark, som att hon är i ett land hon egentligen är bannlyst ifrån. Men idag tänker hon ignorera den känslan, och bara gå med Linda till skolan som en helt vanlig tjej.

- Vad har ni för nåt första timmen? undrar Linda

- Svenska. Skit också.

Nu kommer hon ihåg svenskaläxan. Lennart Axelsson är en riktig surgubbe och dessutom Lisas svenskalärare. Därför satt hon uppe till klockan elva kvällen innan och skrev färdigt den där berättelsen de hade i läxa till idag. Egentligen tycker hon inte alls om att skriva berättelser. De blir bara fåniga fantasisagor, som man läser för barn. Det värsta är att Lennart tycker om dem. Han tycker att hon är duktig på att skriva, och har till och med sagt på ett utvecklingssamtal att han tror att hon kan bli författare om hon vill. Det är så pinsamt att Lisa bara vill sjunka rätt ner genom asfalten när hon tänker på det.

Men nu är det andra tankar i huvudet. Anteckningsblocket ligger kvar på skrivbordet där hon suttit och jobbat. Däri finns inte bara svenskaläxan, utan allt annat hon håller på att jobba med i skolan. Grupparbetet i historia, bokrecensionen hon skrev på engelskan och alla anteckningar från kemin och biologin. Det anteckningsblocket bara måste hon ha.

- Typiskt, jag måste vända. Jag har glömt svenskaläxan. Du vet, vi har Lennart.

- Oj, ja då är det bäst du skyndar dig, du vet ju vad som händer om du kommer sent, säger Linda med menande röst.

Lisa vänder om och börjar springa. De blå tygskorna glappar lite och är inte direkt springvänliga. När hon kommer tillbaka till skolan kommer alla redan sitta vid borden och titta på henne när hon kommer in. Lennart kommer tvinga henne att förklara precis vad som hänt och varför hon är sen. Hon tar genaste vägen tvärs genom den lilla dungen, stora kliv ner i högt gräs och gamla grenar. Nu ser hon hyreshusen på andra sidan. Minst tio minuter sen kommer hon vara. Hon kommer stå där och stamma, rodna, allt som de njuter av att se. Precis när hon passerar den stora linden så fastnar foten i en gren och hon tappar balansen. ”Inte det här också. Inte nu!” hinner hon tänka innan hon känner en kraftig duns mot huvudet och det svartnar för ögonen.