Främlingsskap

Den första dagen kräktes hon hemskt, men när magen hade tömts och hon kräkts galla några gånger lugnade det ner sig. Nu är det bara tomt och ömt. Hon har aldrig åkt båt förut och vågorna är nästan höga som husen i staden. Det är lite som en kamelritt, fast mycket, mycket värre. Flera dagar har de stora fartygen passerat förbi, en gång trodde de att båten skulle välta av svallvågorna. Ingen har stannat, men idag väcktes hoppet igen när en helikopter passerade. Hon har sett helikoptrar förut, så hon kastade sig fram för att ta skydd. Men den här gången var det inga kulor som regnade ner över dem, utan vatten. Friskt vatten, flera dunkar. Det blev inte mycket till var och en, men mannen med de vänliga ögonen gav henne en extra klunk.

Hon ser förtvivlat på pojken som vilar i hennes famn. Han har slutat suga på brösten nu, ligger helt stilla, bröstkorgen som höjs och sänks mera långsamt nu. Ibland öppnar han sina stora ögon och ser på henne ett ögonblick och då är det som att hennes hjärta går itu flera gånger om. Hon sluter ögonen och ber igen, tänker på alla de som hon svikit och lämnat. ”Du är allsmäktig, förlåt mig mina synder och låt pojken leva. Förlåt mig, förlåt mig!” Hon har syndat, många gånger. Brutit mot det sjunde budordet, åttonde, nionde. Och det femte förstås. ”Förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig.” Hon tänker att när de kommer fram ska hon ge honom namnet Hope. Om de kommer fram.

Hon vet inte så mycket om landet hon är på väg till. Europa. Hon har hört att det finns enorma rikedomar där, och en lag som säger att man måste vara snäll mot barn. Ett folk som stiftar en sådan lag, de måste vara mycket vänliga människor. Som mannen som hjälpte henne till båten. Han förklarade att det var mycket farligt för honom att hjälpa henne och att det skulle kosta honom mycket pengar. Många mer än hennes sista slantarna som hon gav honom. Ändå hjälpte han henne att ta sig till kusten och ombord på båten. Hon förstår bara inte varför han inte dök upp när de skulle åka. Hade han bara varit här hade han kanske kunnat laga motorn så de hade kunnat fortsätta.

Nu rosslar pojken till i hennes armar. Han börjar skaka, trots att han värms av hennes kropp.Hon stryker över hans panna, ritar korstecken, ber och ber. ”Heliga Maria Jesu Moder. Amen amen.” Alla heliga ord hon kan tänka på. ”Snälla Jesus ta inte pojken! Ta mig istället, ta mig! Ta mig!” Det sista ropar hon ut högt med ansiktet vänt mot himlen. Kvinnan brevid henne lägger armen om hennes axlar. De som sitter runt omkring ser medlidsamt på henne, men det finns inget de kan säga. De känner alla likadant. Hopp och förtvivlan. Låt det få ett slut bara.

Så ser hon mannen med de vänliga ögonen komma mot henne. Han tränger sig fram och det är människor överallt, på bänkar längs med relingen, på golvet, på varandra. Han kliver över, mellan, försiktigt men ändå bestämt. I händerna håller han de tomma vattendunkarna. Det är mot henne han är påväg. Han pekar på pojken och håller fram en vattendunk. Tillsammans hjälps de åt att badda den lilles läppar med de få droppar som finns kvar. Han talar med en underlig dialekt, hon kan bara urskilja vissa ord han säger.

- ...helikopter ... hjälp ... vägen lång ...imorgon.

Vid horisonten är himlen röd. En strimma solljus lyser igenom molnen och träffar pojkens panna. Hon känner värmen från kvinnan som fortfarande har sin arm runt hennes axlar, sluter ögonen och låter natten sluka alla sorger. Snart är hon och pojken i hennes drömmars Europa.

I slutet på mars 2011 drev en båt med 72 människor omkring på Medelhavet. Många var kvinnor och barn. Trots kontakter med NATO-fartyg och europeiska myndigheter hände inget förrän båten spolades i land 16 dagar senare. Av de 72 fanns då 11 kvar. De var främlingar vid Europas gräns. 

http://www.dn.se/nyheter/varlden/flyktingar-svalt-ihjal-trots-natokontakt