Lisa del 3

Jag är inte vidare bra på resuméer, så den som vill får gärna läsa de tidigare inläggen om "Lisa vid Linden". Det slutade i alla fall sist med att Lisa ramlade och svimmade av ett slag i huvudet.

När Lisa öppnar ögonen igen befinner hon sig till sin förvåning på en plats där hon inte varit på många år. Allt är sig likt. Den lilla sjön och backen ner mot den, grillplatsen, skogen, berget som de klättrade upp för sista året hon var på scoutlägret. Där står till och med Sören och Ann, hennes gamla scoutledare, och pratar vid brasan. Lisa blinkar hårt med båda ögonen. Hur är det möjligt? Hon vänder sig om, och ser alla sina gamla kompisar från scouterna springa runt och leka jaga. Det här är ju scoutlägret i tvåan! Nu är hon helt säker på att hon drömmer och är just påväg att nypa sig i armen, när hon ser en liten flicka som står en bit in i skogen och ser ut att prata med blåbärsriset. Hon känner genast igen både sin gröna jacka och den vita mössan som det står ”Lisa” på med ljusrosa text. ”Varför står jag där borta och pratar rätt in i skogen?” tänker hon och går närmare. Hon ser sig själv skratta högt och prata, och, efter en liten stund, vinka och springa iväg till de andra barnen. Lisa ser efter den lilla flickan, ser hur hon leker med de andra och minns hur härligt det var att åka till scouterna. Där hon kunde vara sig själv och ändå få vara med. Det var som att ingen där förstod hur töntig och knäpp hon egentligen var. Men när Sören och Ann flyttade till en annan stad var det ingen som ville ta över, och scoutgruppen lades ner.

Mitt i sina funderingar avbryts Lisa av en svag vissling inifrån skogen, ungefär den plats där hon sett sig själv stå och prata alldeles nyss. Hon tittar in i riset, men ser inget. Så hör hon en vissling igen, och nu är hon säker på att hon inte har hört fel. Hon går dit, men ser fortfarande inget. Så hörs samma vissling igen, fast den här gången lite längre in i skogen. Lisa följer ljudet och spanar hela tiden in i skogen för att se om någon står gömd bakom ett träd eller en sten. Så plötsligt står någon mitt framför henne i mossan. Det är en man med grå och bruna kläder. De ser gammeldags ut, som folk hade på bilderna på museet. En väst, en skjorta och ett par byxor utan dragkedja och knappar, men med ett bälte som ser ut ungefär som ett vanligt snöre. Men det märkligaste är att han är så liten. Han når knappt ens upp till Lisas knä, så liten är han. Hon koncentrerar sig hårt på att komma ihåg att det här bara är en dröm, och att hon snart ska få vakna.

- Vid älgens krona! utbrister den lille manne och tittar rakt upp på Lisa.

- Lisa! Äntligen har jag fått fatt i dig igen! Du ska veta att jag har försökt länge och väl.