Lisa vid linden

Varje dag sedan Lisa var sju år har hon gått den här vägen, först ena hållet, sedan tillbaka. Nerför backen, förbi hyreshusen och genom det lilla grönområdet där linden står. Den linden som är hennes eget träd. När hon lägger handen mot den skrovliga barken känns det faktiskt som att trädet förstår henne, och försöker trösta litegrann. Vid den här linden har hon lekt så många gånger, att det nästan känns som ett andra hem. Hon och Laban har klättrat där, lekt att de var på rymmen, sjörövare och hemliga agenter. Det känns otänkbart nu, att hon och Laban har lekt ihop när de var små. Han har säkert glömt det, eller kanske minns han, och skäms? Linden står i alla fall kvar där som ett minnesmärke över en tid då hon känt sig, om inte helt normal, så åtminstone levande. Nu är det som att allt liv liksom runnit ur henne, och hon känner sig mer som en levande död. Som en tonårszombie som vandrar runt på jorden utan att kunna känna vare sig lust eller ilska, glädje eller sorg. Ibland drömmer hon sig tillbaka till den tiden, när hon var liten, när hon lekte med Laban och de andra på gården. Men det var innan Lovisa började i deras klass.

- Hej Lisa! Ska vi gå tillsammans?

Idag har Lisa tur, det är Linda som kommit ikapp henne. Hon är den enda som fortfarande beter sig likadant mot henne som när de var små. Det är skönt att ha Linda i parallelklassen, även om inte ens hon alltid orkar stå upp mot Lovisa och de andra när de är som värst.

- Vi ska ju liks till samma ställe, eller hur?

Lisa nickar och så går de iväg. Det känns alltid lite konstigt gå med Linda. Det är som att vandra på förbjuden mark, som att hon är i ett land hon egentligen är bannlyst ifrån. Men idag tänker hon ignorera den känslan, och bara gå med Linda till skolan som en helt vanlig tjej.