Ett svårfunnet persiljesmör

 De hade planerat den här kvällen flera veckor i förväg så att inget skulle gå fel. De skulle lämna Anton hos farmor klockan sex, han kanske till och med skulle somna i bilen. Annars skulle det inte vara några problem för henne att ge honom välling och stoppa honom i säng. Hon hade till och med kommit hem till dem och provnattat honom så att Maria kunde känna sig säker på att allt skulle gå bra. De skulle åka till Hamnkällarn och äta, och när Anton sov skulle farmor skicka ett SMS så att de kunde slappna av ordentligt. Efter maten skulle de ta en promenad längs kajen, kanske ta en drink på något uteställe, en taxi hem och sedan skulle de ha huset för sig själva hela natten. Inget skrik klockan två. Ingen välling klockan fyra. Och ingen skulle behöva gå upp klockan sex. Men klockan fyra på eftermiddagen hade Kennets mamma ringt. Hon hade fått en fruktansvärd migrän och blev tvungen att ställa in. Det skulle inte bli någon barnvakt.

Nu var ju ändå bordet reserverat, skjortan var struken och benen vaxade, så de bestämde sig för att gå ut och äta i alla fall. Anton brukade vara så snäll och han var stadig nu och kunde sitta själv i barnstol, det skulle säkert gå bra. Den härliga barnfria natten fick vänta, men en familjemiddag på stan kunde de i alla fall bli. Så nu satt de vid bordet, den enda barnfamiljen på restaurangen. Maten var serverad och Kennet petade med gaffeln på tallriken.

- Visst skulle det vara persiljesmör till den här biffen?

- Ja kanske det. Har du sett att Anton kan flytta skeden från den ena handen till den andra?

- Mm.

- Men vad du var duktig då. Ska du ha skeden? Varsågod.

- Jag är nästan säker på att det stod persiljesmör i menyn.

- Ok. Ajaj, inte på golvet. Inte kasta skeden på golvet Anton. Ajaj.

- Men snälla du måste du prata sådär när vi är ute bland folk?

- Är pappa sur Anton? Ja, pappa tycker inte mamma ska prata med dig. Nej, det tycker han inte.

- Lägg av, det är klart du ska prata men du kanske inte behöver låta sådär för det. Jag går och hämtar en meny.

- Men snälla du, låt det vara. Jaha, nu gick pappa och hämtade menyn. Mamma tror nog att pappa är lite sur i alla fall. Gapa. Aaaaaah. Namenamn! Vad du var duktig nu gubben!

- Titta här då. Läs.

- Ok, biff med klyftpotatis och persiljesmör. Men var det den du beställde då? Du har ju rödvinssås på din tallrik. Tog du inte den här, fläskfilé med rödvinssås och klyftpotatis?

- Det här är väl för fan ingen fläskfilé? Det är en biff med klyftpotatis och lite sky.

- Jaha, men säg till då. Har du hört gubben, pappa fick inget smör. Men, börjar du bli lite trött? Men lilla gubben. Ser du att han klipper med ögonen?

- Jag tror att jag måste säga till. Eller hur? Jag menar, vi har ändå betalat 200 kronor, eller hur? Plus dryck.

- Ja men gör det lite fort då, ser du vad trött han är?

- Var din fisk god då?

- Jadå, mammas mat var namenam. Eller hur vännen, vi fick nam namn vi. Ja det fick vi.

- Men fick du allt som skulle vara till? Lyssna här, lax med kokt potatis, trysundasås och sparris. Fick du någon sparris?

- Ja jag fick sparris jag har ätit upp den. Säg till någon nu då om du ska göra det. Ser du inte vad trött Anton är?

- Ja du har rätt, nu gör jag det. Hallå! Ursäkta!

Tjejen som kommer till deras bord är inte samma som serverade dem. Hon ser påklistrat trevlig ut, välkammat uppsatt hår, snyggt sminkad.

- Ursäkta mig, men jag beställde biff med persiljesmör. Och jag har inte fått något persiljesmör.

- Biffarna är nystekta. Smöret hinner oftast smälta innan de kommer ut till borden. Men om du vill så kan du få mer persiljesmör. Jag kan hämta ett litet fat med persiljesmör. Om du vill.

- Jaha. Ja ja. Nej, det behövs inte, tack så mycket. Tack.

 Maria fnissar.

- Skulle pappa inte ha nåt persiljesmör nu? Titta Anton, nu är pappa alldeles röd. Kan du äta nu älskling så Anton får åka hem och sova?

- Hm. Vad fan. Ska det vara persiljesmör ska man väl se att det är persiljesmör?