Att läka

Hur ont gjorde det inte, när verkligheten nu hann upp honom? Hur skrämmande var inte tanken på att ålderdomen väntade runt hörnet? Han satt i bilen när det hände, påväg till jobbet. Han hade tagit ut lite komp för att få en lugn morgon. Läst tidningen, druckit morgonkaffet, känt sig pigg och stark. På lunchen skulle han spela golf med en kollega. Så, mitt i Ekots väderrapport började det sticka i handen. Han sträckte på fingrarna, skakade armen några gånger, men pirret var kvar. Det spred sig upp i armen, och efter bara någon minut hade handen domnat bort. Han försökte ignorera det, inte tänka, inte fundera. Till slut blev han tvungen att kapitulera. Ringde chefen. ”Du, jag blir lite sen, måste in på vårdcentralen. Nej, det är säkert inget. Min vänsterhand har domnat bort, jag måste kolla upp det bara. Kan någon ta över elva-mötet?”

Nu var han hemma igen, tre dagar hade gått. Han sträckte på armen, fortfarande lite stickningar i handen. Ordet klistrade sig fast i hans medvetande. Stroke. En mini-stroke. När som helst kunde en större, farligare bomb slå ner. ”Du får inte köra bil.” Det var precis vad han sagt till sin far, när han var påväg in i dimma. Alzheimer. Visste inte fram eller bak, ut eller in. Det var alltid det ödet han fruktat, inte det här. Nu var det han själv som inte fick köra, inte riskera något. ”Jag mår bra nu.” intalade han sig själv. ”Jag har gott läkkött, har alltid klarat mig bra. TBC, lunginflammation, whiplash. Skiljsmässa. Nog ska jag klara av en stroke. Jag har många år kvar.” Men på kvällen stoppade han mobiltelefonen under kudden.