Lisa del 8

När Lisa satt sig upp är de nästan lika långa. Hon synar honom noga den här gången. Hans skjorta har pösiga ärmar med något slags mudd nere vid händerna. Västen är grå, byxorna mörkt bruna och han har en mössa på huvudet i samma grå färg som västen. Det är svårt att säga hur gammal han är, men hans skägg har grå stänk i det bruna. Ögonen är små och pliriga. Mörka, kanske bruna eller mörkt mörkt grå. Han har inga rynkor, men huden i ansiktet och på händerna är antingen smutsig eller solbränd, kanske bådadera. På fötterna har han ett par stövlar, de ser ut som moccastövlar utan spännen eller dragkedja. Så lutar han sig fram över Lisa och tar den lilla träekorren i handen.

- Jag visste att du hade den kvar. Jag visste det.

- Jag drömmer igen, eller hur?

- Käraste Lisa, visst drömmer du. Men jag hoppas att du inte ännu tror att jag bara finns i drömmen. Du ska få svar på alla dina frågor ikväll, men först vill jag berätta något för dig. Det kommer låta som en saga i dina öron, men jag lovar dig att det är alldeles sant.

Lisa satt förbluffad kvar i mossan och lyssnade, och när Pix började berätta, blev hans röst annorlunda, nästan som att han sjöng en sång.

- För många tider sedan levde småfolk och människor tillsammans på jorden i vetskap om varandra. Det fanns respekt och samförstånd om seder och bruk. Ibland hjälpte vi varandra, ibland låg vi i trätomål. Människorna hade sina egenheter och sitt sätt, och vi hade våra. Ända tills människornas sätt att leva började vika av från sederna och de tappade respekten både för oss och annat liv. Människorna trodde att de kunde få så mycket makt själva, att de inte längre behövde hedra några andra makter. Att de kunde ta vad de ville ha utan att behöva tacka för gåvan, att de hade blivit så självständiga så att de inte längre var en del av näten som knyts. Det var då ni började fjärma er från världen. Ni såg inte längre det som fanns att se i skogar, på ängsmarker och vid bergen. Och när ni inte längre såg, så slutade ni även tro på att det fanns. Ni började leva i en låtsasvärld där skogen bara beboddes av ekorrar och rävar, ängen bara av sorkar och fjärilar och bergen bara av ormar och humlor. Till vår stora sorg såg ni inte heller oss, inte ens när vi ville bli sedda.

De få människor som fortfarande kunde se oss var barn som ännu inte valt vilken värld de skulle vandra i. Några av de barnen fångade vi upp innan det var för sent. De flesta blev hånade och utsatta av sina vänner, tills de antingen tappade fotfästet och vandrade mellan världarna, eller helt enkelt valde att försöka tillhöra människornas låtsasvärld. Några blev brända på bål. Men några få har vi följt hela livet. En del har varit framstående forskare, politiker, musiker, teaterfolk, medan andra har varit helt vanliga människor. Som din farmor till exempel.

Nu gjorde Pix en liten paus och tittade på Lisa. Hon mötte hans ögon och tyckte sig se något där som hon inte kände igen. Det var inte de vanliga sorgsna ögonen, utan något djupare, innerligare. När han fortsatte tala var det inte längre den sjungande sagorösten hon hörde.

- Vi saknar henne också. Din farmor var en mycket speciell person. Hon hade särskilda kunskaper, gamla vetskaper om sederna som gått i arv i hennes familj. Min far följde henne genom livet, och nu har jag fått i uppgift att följa dig. Och jag tänker inte tappa bort dig igen. Så du vet det.

 - Jag har nästan glömt hennes ansikte.

Lisa och Pix ser på varandra, stilla, i vad som känns som flera minuter. Så fortsätter han plötsligt sin berättelse med hög och klar röst.

- Det var inte bara mitt folk som ni människor vänt er ifrån. Och nu när så många årstider gått börjar det lyftas protester. De som ni kallar Troll, har liksom människorna förökat sig och blivit så många att de inte längre ryms i de mest avlägsna bergen. De har trångt om plats för sina stora familjer och står redo att flytta närmare människornas hem. Och Vittra, som i många årstider talat om hämd för människornas tappade respekt, ryktas ni ha samlat på sig så mycket trolldomskraft, att de är redo att ta en strid för sin rätt. Och ändå är dessa hot inte de största. Det största kommer inifrån människorna själva.