Lisa del 8

När Lisa satt sig upp är de nästan lika långa. Hon synar honom noga den här gången. Hans skjorta har pösiga ärmar med något slags mudd nere vid händerna. Västen är grå, byxorna mörkt bruna och han har en mössa på huvudet i samma grå färg som västen. Det är svårt att säga hur gammal han är, men hans skägg har grå stänk i det bruna. Ögonen är små och pliriga. Mörka, kanske bruna eller mörkt mörkt grå. Han har inga rynkor, men huden i ansiktet och på händerna är antingen smutsig eller solbränd, kanske bådadera. På fötterna har han ett par stövlar, de ser ut som moccastövlar utan spännen eller dragkedja. Så lutar han sig fram över Lisa och tar den lilla träekorren i handen.

- Jag visste att du hade den kvar. Jag visste det.

- Jag drömmer igen, eller hur?

- Käraste Lisa, visst drömmer du. Men jag hoppas att du inte ännu tror att jag bara finns i drömmen. Du ska få svar på alla dina frågor ikväll, men först vill jag berätta något för dig. Det kommer låta som en saga i dina öron, men jag lovar dig att det är alldeles sant.

Lisa satt förbluffad kvar i mossan och lyssnade, och när Pix började berätta, blev hans röst annorlunda, nästan som att han sjöng en sång.

- För många tider sedan levde småfolk och människor tillsammans på jorden i vetskap om varandra. Det fanns respekt och samförstånd om seder och bruk. Ibland hjälpte vi varandra, ibland låg vi i trätomål. Människorna hade sina egenheter och sitt sätt, och vi hade våra. Ända tills människornas sätt att leva började vika av från sederna och de tappade respekten både för oss och annat liv. Människorna trodde att de kunde få så mycket makt själva, att de inte längre behövde hedra några andra makter. Att de kunde ta vad de ville ha utan att behöva tacka för gåvan, att de hade blivit så självständiga så att de inte längre var en del av näten som knyts. Det var då ni började fjärma er från världen. Ni såg inte längre det som fanns att se i skogar, på ängsmarker och vid bergen. Och när ni inte längre såg, så slutade ni även tro på att det fanns. Ni började leva i en låtsasvärld där skogen bara beboddes av ekorrar och rävar, ängen bara av sorkar och fjärilar och bergen bara av ormar och humlor. Till vår stora sorg såg ni inte heller oss, inte ens när vi ville bli sedda.

De få människor som fortfarande kunde se oss var barn som ännu inte valt vilken värld de skulle vandra i. Några av de barnen fångade vi upp innan det var för sent. De flesta blev hånade och utsatta av sina vänner, tills de antingen tappade fotfästet och vandrade mellan världarna, eller helt enkelt valde att försöka tillhöra människornas låtsasvärld. Några blev brända på bål. Men några få har vi följt hela livet. En del har varit framstående forskare, politiker, musiker, teaterfolk, medan andra har varit helt vanliga människor. Som din farmor till exempel.

Nu gjorde Pix en liten paus och tittade på Lisa. Hon mötte hans ögon och tyckte sig se något där som hon inte kände igen. Det var inte de vanliga sorgsna ögonen, utan något djupare, innerligare. När han fortsatte tala var det inte längre den sjungande sagorösten hon hörde.

- Vi saknar henne också. Din farmor var en mycket speciell person. Hon hade särskilda kunskaper, gamla vetskaper om sederna som gått i arv i hennes familj. Min far följde henne genom livet, och nu har jag fått i uppgift att följa dig. Och jag tänker inte tappa bort dig igen. Så du vet det.

 - Jag har nästan glömt hennes ansikte.

Lisa och Pix ser på varandra, stilla, i vad som känns som flera minuter. Så fortsätter han plötsligt sin berättelse med hög och klar röst.

- Det var inte bara mitt folk som ni människor vänt er ifrån. Och nu när så många årstider gått börjar det lyftas protester. De som ni kallar Troll, har liksom människorna förökat sig och blivit så många att de inte längre ryms i de mest avlägsna bergen. De har trångt om plats för sina stora familjer och står redo att flytta närmare människornas hem. Och Vittra, som i många årstider talat om hämd för människornas tappade respekt, ryktas ni ha samlat på sig så mycket trolldomskraft, att de är redo att ta en strid för sin rätt. Och ändå är dessa hot inte de största. Det största kommer inifrån människorna själva.

Lisa del 7

Ett stort plask ute på sjön väcker Lisa ur hennes funderingar. Hon tittar upp och ser ringarna sprida sig över vattnet. Inga visslingar i skogen idag, men vad hade hon väntat sig? Det är skönt att bara vara här. Hon börjar gå mot skogen, upp till den plats där hon varit i drömmen. Berget är inte alls lika högt och brant som hon minns det och hon ler åt minnet av deras ”bergsbestigning”. Marken är täckt med mossa och blåbärsris och runt om henne växer tallar och granar höga. Den här skogen känner hon väl, inte bara från scoutlägren. Farmors stuga ligger inte långt härifrån och ibland gick de hit på någon av deras promenader. Det kan inte ha varit särskilt långt, kanske kan hon hitta stugan härifrån?

Lisa börjar gå i den riktning hon tror stugan ska finnas, men inser ganska snart att hon inte har en aning om vägen. Det börjar bli mörkt och hon tänker att hon borde cykla hem snart, hon vill bara njuta av den här platsen en liten stund till. Försiktigt sätter hon sig ner i mossan, sträcker ut benen och stryker med handen över blåbärsriset. Långt där uppe bildar trädkronorna ett tak över hennes huvud och hon lägger sig ner på rygg och känner skogen omsluta henne. En sång hon inte hört på länge letar sig in i hennes tankar, och farmor sjunger om och om igen, ”Du som vandrar vila stilla, all din oro stannar här. Jag ska vagga liten humla, björn och rådjur sover gott.” Trädens kronor rör sig så långsamt över himlen. Runt runt som om de dansade för henne. Allt är tyst. Inte ens en susande vind, bara tyst, så tyst som hon aldrig hört förut.

En hand stryker henne över pannan, och Lisa öppnar ögonen igen. Ett bekant ansikte, ändå främmande.

- Tack, säger han, med eftertryck. Tack för att du kom.

Lisa del 4

Detta är fjärde delen av "Lisa vid Linden". Du kan läsa de tre tidigare delarna i mina tidigare blogginlägg med samma namn. Förra avsnittet slutade med att Lisa avsvimmad i en dröm möter en liten gubbe i skogen. (Ja ja jag vet, jag är inte bra på resuméer, jag säger ju det.)

-Nej nu får det vara nog med drömmande!

 Lisa blundar länge och nyper sig i armen, så hårt hon kan. Hon tar ett djupt andetag och öppnar sedan ögonen. Men drömmen är inte borta. Inte skogen, fågelkvittret eller den lille gubben. Han suckar och ser på henne med sorgsna ögon.

- Du kan inte mena att du glömt mig helt och fullt? Minns du då inget alls av våra samtal?

Lisa bara skakar litegrann på huvudet, men det utlöser en våldsam reaktion. Han blir högröd i ansiktet och slår näven hårt mot knät. Sedan börjar han vandra hastigt fram och tillbaka medan han muttrar för sig själv.

- Hon minns inget. Inget alls, inget jag lärt henne. Alla år bortkastade, raka vägen ner i sjön. Inget minns hon. Hon har glömt sin Pix och hans lektioner. Hon har glömt allt om spindelnäten, om sederna, om väder och vind. Allt! Till och med hans vackra gåva har hon glömt. Har jag någonsin givit en sån gåva till någon? Nej då, bara till lilla Lisa. Och så har hon glömt mig!

- Snälla du, jag är ledsen.

Lisas ord fångar hans uppmärksamhet igen och han stannar. Tittar på henne och drar en mycket djup suck.

- Jaja, inte mycket att göra åt. Vi får ta det som vinden för till oss. Vi tar det härifrån. Du drömmer, det är sant. Jag var tvungen att ta dig hit. Jag hoppades att jag fortfarande skulle kunna nå dig här. När du var liten kunde du se mig överallt där jag följde dig, men den förmågan försvann en dag. Då kunde jag bara tala med dig i dina drömmar. Nu på senare tider har jag inte ens kunnat nå dig där. Så därför var jag tvungen att ta till lite... eh... ovanliga åtgärder. Jag trodde verkligen inte att du skulle ha glömt mig helt och hållet. Jag har sett dig stå vid vårdträdet och... ja, jag antar att jag trodde att du försökte nå mig.

- Men vad är du för nåt?

- Jag antar att det namn du känner mig bäst vid är ”tomten”, men vi har haft många genom åren. Småfolket kallades vi förr, när alla människor hade förmågan att se oss, om vi ville. Du brukade kalla mig Pix, ett namn jag inte heller är helt främmande inför. Nu för tiden finns inte många kvar av er som kan förnimma oss, och därför blev det mitt uppdrag att inte tappa dig. Men det var precis vad jag gjorde.

Allt verkar blandas in i den här drömmen. Lisa minns att hennes mamma har berättat om en ”låtsaskompis” som hon hade när hon var liten, som faktiskt hette Pix. Alltid när Lisa hade hittat på något rackartyg så var det Pix som hade varit framme, och när alla kexen i paketet var slut skyllde Lisa såklart på Pix.

- Hörer du på? Jag får inte tappa dig igen. Det må så vara att du glömt allt, men du är ändå viktig för mig. Du måste bege dig hit. Till den plats du kallar ekorrgläntan. Inte direkt när du vaknar, utan senare på kvällen, i skymningen. Det är viktigt Lisa. Om du fortfarande tror att detta bara är en dröm, ska du söka gåvan jag gav dig. Jag tror att den finns kvar någonstans i ditt hemman.

- I mitt hemman?

- Kanske ska den gåvan hjälpa dig att minnas mina lärdomar. Det är viktigt att du förstår hur allt hänger ihop. Livet, marken, vattnet. Småfolk och människor. Hur vi kan leva tillsammans utan att något förstörs. Allt kommer igen.

- Vilken gåva?

Men Pix svarar inte på några frågor. Han bara står där och ser lite sorgsen ut medan allt runt omkring dem verkar blekna bort. Ett dovt dunkade ljud hörs långt bort och när Lisa återigen öppnar ögonen slår ett starkt ljussken emot henne. Hon ligger mitt bland kvistar och högt gräs i den lilla dungen vid linden, och det dunkade ljudet är inget annat än en pulserande huvudvärk från vad som förmodligen kommer bli en rejäl bula. I några sekunder ligger hon kvar och känner efter. Det ömmar lite i foten som fortfarande är intrasslad mellan två grenar och så huvudet då. Men inget verkar vara brutet eller stukat. Lisa reser sig upp och ser sig omkring. Det är tomt på folk, tack och lov. Hon borstar av sina kläder och känner med handen på huvudet. Jodå, en rejäl bula redan. Så slås hon för andra gången idag av en insikt. Svenskaläxan! Anteckningsblocket! Lennart!

Hon börjar småspringa förbi hyreshusen, tar upp mobilen ur jackfickan och tittar på klockan. 07.32 lyser de digitala siffrorna. Lisa stannar och tittar igen. Halv åtta, hur är det möjligt? Var inte klockan tio i åtta när hon sprang från Linda? Hon skakar på huvudet och går förvånad hemåt. Nu hinner hon utan problem gå hem och vara tillbaka till skolan i god tid före första lektionen.

Väl hemma letar hon upp blocket och stoppar ner det i väskan. Men något får henne att söka vidare i skrivbordslådorna. Hon rotar längst in där det inte städats på år och dar. Bland luktsudd och Hello Kitty-pennor, baddaren och några lena stenar. Hon vet inte vad hon letar efter, eller varför. Hon borde gå nu så att hon inte blir sen. Men så känner hon något som hon inte vet var det är. En läderrem som trasslat in sig i ett par hörlurar, och en hård skrovlig klump, ungefär lika stor som hennes cykelnyckel. Hon tar ut den och lirkar försiktigt bort sladden till lurarna. Nu håller hon ett halsband i sin hand, som hon bara nästan känner igen. En brun läderrem, och i den är en snidad figur fastknuten. Det är en liten ekorre, helt perfekt utskuren med ögon, svans och till och med små tofsar på öronen. Helt plötsligt kommer drömmen tillbaka till henne. Hon minns hur hon såg sig själv stå och prata med...

”Nej, det här är bara för galet. Jag kanske verkligen håller på att bli knäpp.”

Lisa stoppar träfiguren i jackfickan, tar väskan och går ut genom dörren. Ute på vägen möter hon Linda.

- Hej Lisa! Ska vi gå tillsammans?

- Ja, svarar Lisa förvånad och ler. Vi ska ju liks till samma ställe.