Lisa del 10

Varför farmor hade kommit för att hälsa på dem den där gången förstod inte Lisa. De brukade nästan alltid träffa farmor ute på torpet. Hon trivdes bäst där och kom inte gärna till stan. Ännu märkligare var det att hon skulle följa med till kyrkan. Hos farmor fick man inte ens be bordsbön, och hennes bokhylla var full med böcker, men inte en enda bibel eller psalmbok. Det var väl mammas idé. Hon ville så gärna att alla människor skulle tro på Jesus Kristus och få evigt liv. 

När Lisa och hennes familj klev ur bilen utanför kyrkan stod några av mammas kyrkvänner där och väntade på dem. Farmor skakade på huvudet och började muttra för sig själv.

- Snälla mamma, ta det lugnt nu.

Pappa la en arm om hennes axlar och tog henne i handen med den andra och började leda farmor mot kyrkan. Med motvilliga steg kleg hon genom kyrkporten och in i kyrksalen. Kyrkan var redan halvfull. Då slet sig farmor loss från pappa och stampade ner en fot i det hårda stengolvet. Det ekade i hela kyrkan och folk vände sig om.

- Tvi! På den här platsen skulle aldrig ha byggts någon Kristi kyrka!

Farmors röst ekade runt i kyrkan i vad som kändes som flera minuter. Allas ögon var på Lisas familj. Lisas pappa tog farmor i ena handen och Lisa i den andra och gick ut i bilen. Ögonbrynen var nertryckta i ansiktet och munnen ihopknipen. I bilen var de tysta. Länge. Farmor såg ledsen ut, pappa arg. Lisa tittade på allt som flög förbi – hyreshus, stora skolan, busshållplatser, Labans hus, det trasiga staketet. När de var hemma var pappas ögonbryn nästan som vanligt.

- Var du tvungen att göra såhär mamma? Carina vill ju bara väl, det vet du. Kan du inte bara vara en vanlig farmor någon gång?

Men Lisa ville inte ha någon vanlig farmor. På kvällen låg farmor brevid henne i sängen och viskade sagor.

- Det finns platser som inte männskan får bygga på Lisa. Det finns andra i den här världen som måste få plats också, inte bara människor och kyrkor. Lägg dig ner och blunda gumman så ska jag berätta. Bara blunda och lyssna. Du förstår när jag var barn, då fick vi lära oss att visa respekt för skogens varelser.

Farmors röst var lite hes men mjuk. När kvällen blev sen och det blev mörkt i rummet blev den en saga som blev en dröm som bleknade bort.

Lisa del 9

Lisa och Pix ser på varandra, stilla, i vad som känns som flera minuter. Så fortsätter han plötsligt sin berättelse med hög och klar röst.

- Det var inte bara mitt folk som ni människor vänt er ifrån. Och nu när så många årstider gått börjar det lyftas protester. De som ni kallar Troll, har liksom människorna förökat sig och blivit så många att de inte längre ryms i de mest avlägsna bergen. De har trångt om plats för sina stora familjer och står redo att flytta närmare människornas hem. Och Vittra, som i många årstider talat om hämd för människornas tappade respekt, ryktas ni ha samlat på sig så mycket trolldomskraft, att de är redo att ta en strid för sin rätt. Och ändå är dessa hot inte de största. Det största kommer inifrån människorna själva. Men det ska vi prata om mer en annan dag. Du måste ta dig hem så du inte förfryser. Men Lisa, lyssna noga nu. Du får inte vakna här. Då kommer du inte kunna se mig mer, du måste vara kvar i drömmen. reda Allt kommer kännas som vanligt, men ändå inte. Åk hem och sov Lisa. Imorgon ska du leta reda på alla dina gamla sagor. 

- Svar på alla mina frågor, hur blev det med det? säger Lisa rätt ut i luften. Pix har redan försvunnit bland buskar och stenar. 

När Lisa kommer in genom dörren ropar mamma. Hon låter glad och nyfiken, såklart.

- Hej gumman! Hur har ni haft det? Var det många tjejer från skolan där?

- Mmm, några stycken, svarar Lisa undvikande. Hon vill inte svara på en massa frågor nu, orkar inte hitta på.

- Vad gjorde ni då?

- Men mamma. Inte vet jag, vi hängde väl bara. Tittade på film.

- Jaja, jag vet. Jag ska inte fråga så mycket, ni vill vara ifred, det är klart. Kom och sätt dig här så ser vi det här tillsammans. Det är en tv-serie mamma brukade följa. Lisa kryper upp i soffan i soffan brevid mamma och stoppar fötterna under en kudde. När hon lutar sig tillbaka i den mjuka soffan känner hon hur trött och frusen hon är. Tv-serien blinkar förbi på skärmen utan att Lisa orkar förstå vad som händer eller varför, och ett par minuter senare sover Lisa gott. Den sista tanken som fladdrar förbi är ett eko av Pix ord. ”Imorgon ska du leta reda på alla dina gamla sagor.”

Lisa del 8

När Lisa satt sig upp är de nästan lika långa. Hon synar honom noga den här gången. Hans skjorta har pösiga ärmar med något slags mudd nere vid händerna. Västen är grå, byxorna mörkt bruna och han har en mössa på huvudet i samma grå färg som västen. Det är svårt att säga hur gammal han är, men hans skägg har grå stänk i det bruna. Ögonen är små och pliriga. Mörka, kanske bruna eller mörkt mörkt grå. Han har inga rynkor, men huden i ansiktet och på händerna är antingen smutsig eller solbränd, kanske bådadera. På fötterna har han ett par stövlar, de ser ut som moccastövlar utan spännen eller dragkedja. Så lutar han sig fram över Lisa och tar den lilla träekorren i handen.

- Jag visste att du hade den kvar. Jag visste det.

- Jag drömmer igen, eller hur?

- Käraste Lisa, visst drömmer du. Men jag hoppas att du inte ännu tror att jag bara finns i drömmen. Du ska få svar på alla dina frågor ikväll, men först vill jag berätta något för dig. Det kommer låta som en saga i dina öron, men jag lovar dig att det är alldeles sant.

Lisa satt förbluffad kvar i mossan och lyssnade, och när Pix började berätta, blev hans röst annorlunda, nästan som att han sjöng en sång.

- För många tider sedan levde småfolk och människor tillsammans på jorden i vetskap om varandra. Det fanns respekt och samförstånd om seder och bruk. Ibland hjälpte vi varandra, ibland låg vi i trätomål. Människorna hade sina egenheter och sitt sätt, och vi hade våra. Ända tills människornas sätt att leva började vika av från sederna och de tappade respekten både för oss och annat liv. Människorna trodde att de kunde få så mycket makt själva, att de inte längre behövde hedra några andra makter. Att de kunde ta vad de ville ha utan att behöva tacka för gåvan, att de hade blivit så självständiga så att de inte längre var en del av näten som knyts. Det var då ni började fjärma er från världen. Ni såg inte längre det som fanns att se i skogar, på ängsmarker och vid bergen. Och när ni inte längre såg, så slutade ni även tro på att det fanns. Ni började leva i en låtsasvärld där skogen bara beboddes av ekorrar och rävar, ängen bara av sorkar och fjärilar och bergen bara av ormar och humlor. Till vår stora sorg såg ni inte heller oss, inte ens när vi ville bli sedda.

De få människor som fortfarande kunde se oss var barn som ännu inte valt vilken värld de skulle vandra i. Några av de barnen fångade vi upp innan det var för sent. De flesta blev hånade och utsatta av sina vänner, tills de antingen tappade fotfästet och vandrade mellan världarna, eller helt enkelt valde att försöka tillhöra människornas låtsasvärld. Några blev brända på bål. Men några få har vi följt hela livet. En del har varit framstående forskare, politiker, musiker, teaterfolk, medan andra har varit helt vanliga människor. Som din farmor till exempel.

Nu gjorde Pix en liten paus och tittade på Lisa. Hon mötte hans ögon och tyckte sig se något där som hon inte kände igen. Det var inte de vanliga sorgsna ögonen, utan något djupare, innerligare. När han fortsatte tala var det inte längre den sjungande sagorösten hon hörde.

- Vi saknar henne också. Din farmor var en mycket speciell person. Hon hade särskilda kunskaper, gamla vetskaper om sederna som gått i arv i hennes familj. Min far följde henne genom livet, och nu har jag fått i uppgift att följa dig. Och jag tänker inte tappa bort dig igen. Så du vet det.

 - Jag har nästan glömt hennes ansikte.

Lisa och Pix ser på varandra, stilla, i vad som känns som flera minuter. Så fortsätter han plötsligt sin berättelse med hög och klar röst.

- Det var inte bara mitt folk som ni människor vänt er ifrån. Och nu när så många årstider gått börjar det lyftas protester. De som ni kallar Troll, har liksom människorna förökat sig och blivit så många att de inte längre ryms i de mest avlägsna bergen. De har trångt om plats för sina stora familjer och står redo att flytta närmare människornas hem. Och Vittra, som i många årstider talat om hämd för människornas tappade respekt, ryktas ni ha samlat på sig så mycket trolldomskraft, att de är redo att ta en strid för sin rätt. Och ändå är dessa hot inte de största. Det största kommer inifrån människorna själva.

Lisa del 7

Ett stort plask ute på sjön väcker Lisa ur hennes funderingar. Hon tittar upp och ser ringarna sprida sig över vattnet. Inga visslingar i skogen idag, men vad hade hon väntat sig? Det är skönt att bara vara här. Hon börjar gå mot skogen, upp till den plats där hon varit i drömmen. Berget är inte alls lika högt och brant som hon minns det och hon ler åt minnet av deras ”bergsbestigning”. Marken är täckt med mossa och blåbärsris och runt om henne växer tallar och granar höga. Den här skogen känner hon väl, inte bara från scoutlägren. Farmors stuga ligger inte långt härifrån och ibland gick de hit på någon av deras promenader. Det kan inte ha varit särskilt långt, kanske kan hon hitta stugan härifrån?

Lisa börjar gå i den riktning hon tror stugan ska finnas, men inser ganska snart att hon inte har en aning om vägen. Det börjar bli mörkt och hon tänker att hon borde cykla hem snart, hon vill bara njuta av den här platsen en liten stund till. Försiktigt sätter hon sig ner i mossan, sträcker ut benen och stryker med handen över blåbärsriset. Långt där uppe bildar trädkronorna ett tak över hennes huvud och hon lägger sig ner på rygg och känner skogen omsluta henne. En sång hon inte hört på länge letar sig in i hennes tankar, och farmor sjunger om och om igen, ”Du som vandrar vila stilla, all din oro stannar här. Jag ska vagga liten humla, björn och rådjur sover gott.” Trädens kronor rör sig så långsamt över himlen. Runt runt som om de dansade för henne. Allt är tyst. Inte ens en susande vind, bara tyst, så tyst som hon aldrig hört förut.

En hand stryker henne över pannan, och Lisa öppnar ögonen igen. Ett bekant ansikte, ändå främmande.

- Tack, säger han, med eftertryck. Tack för att du kom.

Lisa del 6

Platsen är som Lisa minns den. Som i drömmen, bortsett från scouttälten och de lekande barnen, och så skymningsljuset. Solen som färgar molnstrimmorna i de varma färgerna. Skogen tar eld i horisonten och dimmorna börjar leka över vattnet. Älvornas  dans.Cykeln ligger i diket vid vägen och hemma sitter mamma och tror att Lisa är hos Linda. Hon såg så glad ut och Lisa tycker synd om henne. Det är inte hennes fel.

Det mörka vattnets lugna spegel är oemotståndlig. Precis som när hon var åtta år sätter sig Lisa på berghällen och hasar ner mot vattnet. Längst ner finns en liten avsats där hon sätter sig på huk och doppar ner handen. Vattnet är svalt och för tankarna tillbaka till de sena kvällsdoppen och halvbrända marshmallows vid lägerelden. Lisa blundar och drömmer sig tillbaka, tillbaka till en tid som var och som kunde ha blivit. För en gångs skull känner hon sig lugn och trygg. Inga tårar som bränner bakom ögonlocken, inga jobbiga tankar som tränger sig in. Mitt i virrvarret av tankar dyker farmors ansikte upp, men inte ens det känns jobbigt. Det känns bra att kunna tänka på farmor, skönt på något vis. Det har gått tre år nu, och det är första gången hon kunnat tänka på farmor utan att gråta. Bilder spelas upp i hennes inre. Stugan. Blåbärsgröt. Tittstenen. Farmors små tunna händer fulla av rynkor. De stora blombuketterna i kyrkan. Härlig är jorden. Alla vuxna som äter tårta. De svarta lackskorna som det regnat tårar på.

Lisa del 5

- Lisa! Kom så går vi en sväng! sa farmor och tog Lisas hand.

De gick ut ur sommarstugan, över den lilla gräsmattan och ut genom grinden i staketet. Farmors hand var torr och lite skrynklig. Efter bara några steg in på stigen var det som att skogen slöt sig runt om dem. Träden liksom lutade sig in över stigen, fåglarna sjöng vackrare, annorlunda sånger och det prasslade överallt i ris och buskar. Att gå i skogen med farmor var magiskt. Hon såg så mycket saker, sånt som andra vuxna aldrig la märke till. De gick långsamt, tog sig tid att se allt, känna alla lukter.

- Här luktar det kantarell, sa farmor ibland, och då brukade de alltid hitta en stor ring med guldgula svampar i närheten.

När det gått en stund längs stigen kom de fram till en stor sten som farmor brukade kalla ”tittstenen”. Farmor hjälpte Lisa att klättra upp längst upp på stenen och Lisa ställde sig upp och tittade.

- Vad ser du? frågade farmor, och Lisa spanade allt vad hon kunde.

- Jag ser... att vattnet på sjön krusar sig. Det blåser lite från, från...

- Från norr, fyllde farmor i.

- Ja precis, från norr. Jag ser en bofink, det är en pojke. Jag ser... jag ser moln, inga regnmoln. Solmoln.

- Bra. Kom ner så ska jag visa dig något mera.

De gick en bit bort till en liten glänta en bit in i skogen. Farmor satte sig ner på huk.

- Känn här i gräset.

När Lisa drog med handen genom gräset blev den alldeles våt, och hon såg små små vattendroppar på stråna.

- Här har Rimfaxe varit framme, log farmor. Se här, vi ska ge en liten gåva till Natt och hennes döttrar.