Lisa del 10

Varför farmor hade kommit för att hälsa på dem den där gången förstod inte Lisa. De brukade nästan alltid träffa farmor ute på torpet. Hon trivdes bäst där och kom inte gärna till stan. Ännu märkligare var det att hon skulle följa med till kyrkan. Hos farmor fick man inte ens be bordsbön, och hennes bokhylla var full med böcker, men inte en enda bibel eller psalmbok. Det var väl mammas idé. Hon ville så gärna att alla människor skulle tro på Jesus Kristus och få evigt liv. 

När Lisa och hennes familj klev ur bilen utanför kyrkan stod några av mammas kyrkvänner där och väntade på dem. Farmor skakade på huvudet och började muttra för sig själv.

- Snälla mamma, ta det lugnt nu.

Pappa la en arm om hennes axlar och tog henne i handen med den andra och började leda farmor mot kyrkan. Med motvilliga steg kleg hon genom kyrkporten och in i kyrksalen. Kyrkan var redan halvfull. Då slet sig farmor loss från pappa och stampade ner en fot i det hårda stengolvet. Det ekade i hela kyrkan och folk vände sig om.

- Tvi! På den här platsen skulle aldrig ha byggts någon Kristi kyrka!

Farmors röst ekade runt i kyrkan i vad som kändes som flera minuter. Allas ögon var på Lisas familj. Lisas pappa tog farmor i ena handen och Lisa i den andra och gick ut i bilen. Ögonbrynen var nertryckta i ansiktet och munnen ihopknipen. I bilen var de tysta. Länge. Farmor såg ledsen ut, pappa arg. Lisa tittade på allt som flög förbi – hyreshus, stora skolan, busshållplatser, Labans hus, det trasiga staketet. När de var hemma var pappas ögonbryn nästan som vanligt.

- Var du tvungen att göra såhär mamma? Carina vill ju bara väl, det vet du. Kan du inte bara vara en vanlig farmor någon gång?

Men Lisa ville inte ha någon vanlig farmor. På kvällen låg farmor brevid henne i sängen och viskade sagor.

- Det finns platser som inte männskan får bygga på Lisa. Det finns andra i den här världen som måste få plats också, inte bara människor och kyrkor. Lägg dig ner och blunda gumman så ska jag berätta. Bara blunda och lyssna. Du förstår när jag var barn, då fick vi lära oss att visa respekt för skogens varelser.

Farmors röst var lite hes men mjuk. När kvällen blev sen och det blev mörkt i rummet blev den en saga som blev en dröm som bleknade bort.

Lisa del 6

Platsen är som Lisa minns den. Som i drömmen, bortsett från scouttälten och de lekande barnen, och så skymningsljuset. Solen som färgar molnstrimmorna i de varma färgerna. Skogen tar eld i horisonten och dimmorna börjar leka över vattnet. Älvornas  dans.Cykeln ligger i diket vid vägen och hemma sitter mamma och tror att Lisa är hos Linda. Hon såg så glad ut och Lisa tycker synd om henne. Det är inte hennes fel.

Det mörka vattnets lugna spegel är oemotståndlig. Precis som när hon var åtta år sätter sig Lisa på berghällen och hasar ner mot vattnet. Längst ner finns en liten avsats där hon sätter sig på huk och doppar ner handen. Vattnet är svalt och för tankarna tillbaka till de sena kvällsdoppen och halvbrända marshmallows vid lägerelden. Lisa blundar och drömmer sig tillbaka, tillbaka till en tid som var och som kunde ha blivit. För en gångs skull känner hon sig lugn och trygg. Inga tårar som bränner bakom ögonlocken, inga jobbiga tankar som tränger sig in. Mitt i virrvarret av tankar dyker farmors ansikte upp, men inte ens det känns jobbigt. Det känns bra att kunna tänka på farmor, skönt på något vis. Det har gått tre år nu, och det är första gången hon kunnat tänka på farmor utan att gråta. Bilder spelas upp i hennes inre. Stugan. Blåbärsgröt. Tittstenen. Farmors små tunna händer fulla av rynkor. De stora blombuketterna i kyrkan. Härlig är jorden. Alla vuxna som äter tårta. De svarta lackskorna som det regnat tårar på.

Lisa del 5

- Lisa! Kom så går vi en sväng! sa farmor och tog Lisas hand.

De gick ut ur sommarstugan, över den lilla gräsmattan och ut genom grinden i staketet. Farmors hand var torr och lite skrynklig. Efter bara några steg in på stigen var det som att skogen slöt sig runt om dem. Träden liksom lutade sig in över stigen, fåglarna sjöng vackrare, annorlunda sånger och det prasslade överallt i ris och buskar. Att gå i skogen med farmor var magiskt. Hon såg så mycket saker, sånt som andra vuxna aldrig la märke till. De gick långsamt, tog sig tid att se allt, känna alla lukter.

- Här luktar det kantarell, sa farmor ibland, och då brukade de alltid hitta en stor ring med guldgula svampar i närheten.

När det gått en stund längs stigen kom de fram till en stor sten som farmor brukade kalla ”tittstenen”. Farmor hjälpte Lisa att klättra upp längst upp på stenen och Lisa ställde sig upp och tittade.

- Vad ser du? frågade farmor, och Lisa spanade allt vad hon kunde.

- Jag ser... att vattnet på sjön krusar sig. Det blåser lite från, från...

- Från norr, fyllde farmor i.

- Ja precis, från norr. Jag ser en bofink, det är en pojke. Jag ser... jag ser moln, inga regnmoln. Solmoln.

- Bra. Kom ner så ska jag visa dig något mera.

De gick en bit bort till en liten glänta en bit in i skogen. Farmor satte sig ner på huk.

- Känn här i gräset.

När Lisa drog med handen genom gräset blev den alldeles våt, och hon såg små små vattendroppar på stråna.

- Här har Rimfaxe varit framme, log farmor. Se här, vi ska ge en liten gåva till Natt och hennes döttrar.