Helig mark

Mitt i allt det svarta var det den bästa stunden som hon tänkte på. När de lämnade den kalla stenkyrkan och kom ut på trappan. Riskornen som föll överallt och fastnade i hennes hårt sprejade håruppsättning. Hur han vände sig mot henne och log. ”Nu vandrar vi på helig mark älskling.” Ja, det var precis så prästen hade sagt. ”Alla steg ni tar tillsammans efter denna dag så vandrar ni på äktenskapets heliga mark.” Hon såg ner på de grå jympaskorna som stegade över grusgången. Vad är det jag går på nu då? Det var så mycket vackra saker som hade sagts i kyrkorummet den dagen. Älska i nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt. Det borde heta tills döden eller livet skiljer oss åt. Eller ensamheten. Eller disken, eller barnen. Familjelivet, den grå vardagen. Det som skulle svetsa oss samman till en familj. Band som inte går att bryta, mina barns far. Gruset knastrade under hennes fötter, ett behagligt ljud. En behaglig känsla av att vara buren av jorden. Av att bli buren av en helig jord. Helig mark. Jag vandrar alltid på helig mark.