Beundran

Ditt hår. Ditt mjuka, vackra hår. Min hand vill inte lämna ditt hår. Min hand vill stryka sakta över ditt hår medan du sover, och mina ögon vill aldrig vila. Mina ögon ser på dina ögon, dina ögonlock där jag vet att dina mörka, pigga gömmer sig i trygg dvala. Dina ögon, dina vackra, oskuldsfulla. Jag vill aldrig att de skuggas, grumlas. Som du är just nu. Just i detta ögonblick. Dina händer lena, mjuka, ditt babyhull och dina runda kinder. Innan gängligheten, innan trädklättringen. Innan trotset och långt innan moppen. Så ska jag alltid minnas dig, så ska jag alltid dra mig till minnes, när du snarkade tyst i den lilla sängen. När du växer, när du stretar och sliter, separerar dig från mig. När det är tungt och svårt, och när du vill bort. Då ska jag alltid minnas just detta ögonblick. Den här kvällen i maj, när du somnade i mitt knä, mitt i bolibompa.

Undrar

-Är det något ni undrar över?

Läkaren har vita kläder och en vänlig uppsyn. Hon luktar lök, som gamla tanter brukar göra, fast hon knappast kan vara över femti. Det är så mycket jag undrar över. Kommer jag älska det här barnet lika mycket som de andra? Kommer hon få bli gammal? Vuxen? Börja skolan? Kommer de andra barnen reta henne? Kommer människor tycka synd om henne eller skratta åt henne? Men ingen av mina frågor kan hon svara på. Hon vill säkert väl, och om jag sitter kvar här längre kommer hon vilja rekommendera mig att prata med en kurator eller psykolog. Det vill jag inte. Jag vill bara sätta mig i bilen och slå på radion och vara på väg hem.

-Nej, det är bra.

Jag reser mig och går ut ur rummet och vet att inget kommer bli sig likt igen.

Hemma hos Mia och Lisbeth, 3/10 2010

Det var Lisbeth som öppnade i en rutig sommarskjorta och ett par slitna jeans. Hon hade stylat håret så det stod rakt upp och hon såg glad ut. Mia satt i soffan med benen i kors och hennes färgglada tunika bredde ut sig över låren. När Patrik klev in i lägenheten vinkade hon lite, men sa inget. På bordet i köket stod resterna efter deras middag. Det var en klassisk japansk dukning med bambumattor, fyrkantiga tallrikar och små sojaskålar. Burken med syltad ingefära och wasabituben skvallrade om att de hade ätit sushi, Mias favoriträtt. 

-Vem vet när det blir sushi nästa gång? fnissade Mia tyst inifrån vardagsrummet. Jag tänkte att jag måste passa på.

Patrik satte sig brevid Mia i soffan och Lisbeth satte sig på andra sidan. Tjejerna var helt klart uppspelta inför det som skulle komma att ske och tittade förväntansfullt på honom. På bordet framför dem låg en liten plastspruta av den typen som man använder när man ska ge små barn medicin. Brevid den stod en plastmugg som fick Patrik att associera till urinprov, svettiga sjuksköterskor och gamla farbröder som luktar snus och liggsår.

-Måste jag göra det här? Kunde jag inte ha fixat det hemma och tagit med?

-Det måste vara färskt förstår du, svarade Lisbeth. Annars kanske det inte funkar.

Hon såg illmarigt på honom, men Mia såg nervös ut.

-Har du ångrat dig? För det är helt ok i så fall. Du behöver inte göra det här.

Nej, det var inte ok, han såg det i Mias ögon. Hon var hans äldsta och bästa vän, och det fanns en anledning till att hon hade bett just honom. Det var helt tyst nu, förutom ljudet av Lisbeths hand som strök sakta över Mias rygg. Till slut reste sig Patrik upp och tog plastmuggen.

-Jaha. Då var det dags då.

Han log snett och försvann in på toaletten. Det hade känts konstigt att göra det inne i deras sovrum. I soffan hade Lisbeth lagt armen om Mia, som kröp ihop som ett litet barn.

-Nu är det dags.

Lisbeth svarade inte, bara kysste hennes hår och strök hennes arm.

-Fixar vi det här då? Tänk om vi får en med ADHD eller nåt.

Lisbeth log, men svarade fortfarande inte. Mia var den mest oroliga människa hon kände, ändå så fixade hon allt. De satt tysta tills Patrik kom tillbaka. Han var lite röd i ansiktet och skjortan hängde utanför. Han höll upp den lilla plastmuggen.

-Vart ska jag... öh, jag ställer den här...

-Jag kan ta den.

Mia studsade upp ur soffan och tog muggen ur hans händer. Tjejerna väntade i hallen medan han tog på sig skorna innan de fnissande smög in i sovrummet. Patrik hörde deras röster en bit ner i trappuppgången. När han kom ut bländades han av en varm höstsol. Han satte sig på motorcykeln med en konstig känsla i kroppen, men när han kom ut på motorvägen blåste den bort med fartvinden.

Småttigheter

Ja! Jag är beroende. Hopplöst hjälplöst beroende. Jag kan inte sluta när jag vill. Vill inte heller. Jag behöver små små fötter att lukta på, killa, nypa i tårna. Jag klarar mig inte utan slemmiga pussar med öppen mun, eller ett kiknande skratt när jag ropar ”tittut!”. Jag skulle förmodligen inte heller överleva utan skrikiga nätter och hutlöst tidiga mornar, att sopa makaroner från köksgolvet och torka snoriga näsor.

Ja! Jag är beroende! En stackars pundare som varje morgon suktar efter att röra grötpulver med lagom varmt vatten till lagom konsistens. Längtar efter dagens första blöja med samma konsistens. Kan inte hålla mig från att nypa i mjuka kinder, stryka sidenglansigt hår, trycka ett finger lagom hårt i tjocka dunkuddemagen.

 Ja. Jag är beroende. Vill inte för en sekund vara utan alla underbara småttigheter.

Kung Gräs

Mitt i Melodikrysset blir han tvungen att springa ut igen. ”Förbannade ungar! Håll er på er egen gård!” Morgonrocken fladdrar i vinden som en kungamantel. Men det är ett sorgligt kungarike han regerar i. Innerväggen i köket är fläckvis mörk av en rejäl vattenskada. Det regnar in under taket, och han har inte kommit sig för att anlita någon som tar hand om det. På väggarna hänger samma tapeter och samma tavlor som när han flyttade in för fyrtio år sedan. Ekparketten i vardagsrummet har släppt på sina ställen, och på toaletten luktar det som i en massafabrik. Det enda som är perfekt är gräsmattan.

Varje år, den 1:a maj, krattar han gräsmattan. Ja, om årstiden tillåter, såklart. Några veckor senare, alldeles innan väderflickan på tv flaggat för nattregn, breder han omsorgsfullt ut ett lager hönsgödsel. Grannarna får tåla lukten, det bryr han sig inte om. Gödslet ska på tre gånger under sommaren, med exakt fem veckors mellanrum. Däremellan klipper han två gånger i veckan gräset till en perfekt längd samt ansar kanterna mycket noga. De ska vara raka och fina. Han drar försiktigt upp eventuella maskrosor med hela roten innan de hunnit gå i blom och sprida sina helikopterfrön till andra delar av kungadömet. ”Kung Gräs” kallas han allmänt bland barnen i kvarteret. Ja, bland de vuxna också, men inte så någon hör.

Så länge det inte regnar övervakar han gräsmattan från sin solstol på den lilla stenterassen på framsidan. Bara för att äta, eller som nu, lyssna på Melodikrysset, beger han sig in i huset. Sätter sig vid köksfönstret, naturligtvis, där han har bästa utsikten, och gör den nödvändiga innesysslan. Då passar de naturligtvis på. Ungjävlarna. De tävlar om vem som vågar springa längst in på gräset. Kanske till och med rycka ett strå eller en liten tuva. Och han blir tvungen att springa ut. ”Jag måste skaffa mig en sån där sladdlös radio med batterier.” tänker han för sig själv.

Avsked

Tunga steg från dagis, hans tårar en våt fläck på min jacka

Något saknas i mina steg, tyngden av en liten kropp

En varm frökenfamn har tagit över mitt hjärta några timmar

Jag vet att allt är som det ska, måste lära mig att andas ut

Snart ska han flyga mycket längre