Så ska flickor dö

Nu när tävlingen på Kapitel 1 är över, lägger jag ut min sommarrysare här på bloggen till allmän beskådan! Jag slutade på plats 10 av 33, vilket jag är mäkta stolt över!

 

Han satt på samma stubbe som vanligt och såg myggorna dansa i soldiset. Göransson hade visat honom platsen utan omsvep, det var en hyvens karl. ”Här” hade han sagt, och pekat. ”Här låg hon, med fötterna ditåt och huvet ditåt.” 

Till en början hade han suttit där för att få syn på Mannen. Han inbillade sig att han skulle veta vem det var, bara han fick se karln. Men Mannen kom aldrig så istället började han se alla flickorna. Några promenerade, andra sprang ensamma, som Anneli hade gjort. Han hade kontrollerat noga så att det inte gick att få syn på honom från elljusspåret, och nu väntade han där om kvällarna för att se till att ingen, ingen skulle göra dem illa. 

Aron satt vid hans fötter och väntade snällt. Tassarna vilade lugnt i blåbärsriset men öronen var spetsade. Snart skulle hon bli synlig i nerförsbacken och då var det inte långt kvar. Hon skulle bara ta sig ner för backen och runda sista svängen. Väntan gjorde honom spänd, och han fingrade på nyckeln till lekstugan som låg i fickan. Fast han visste att Anneli inte kunde se att han hade flyttat  den, så hade det känts konstigt att ta den från spiken. 

När han såg henne hade Aron redan haft vittring några minuter. Hon hade blå fotbollsshorts och vitt linne och håret var blont och uppsatt i en tofs. Benen var nästan som de smala videbuskarna som dolde honom där han satt. Hon var rödblommig och flämtade men höll blicken framåt med fokuserade ögon. Målmedveten, precis som Anneli. Hon hade aldrig haft en chans att se eller höra något förrän det var försent och det skulle bli likadant för den här flickan. Han förstod mycket väl varför Mannen hade valt den här platsen. Han räknade till fjorton i huvudet och sedan gav han Aron ett tyst kommando. ”Nu.” 

Hunden var snabb och flickan oförberedd, men hon lyckades ändå kasta sig åt sidan. Det sista han såg av henne var en blond tofs som försvann bakom buskarna. Hjärtat dunkade när han skyndade fram genom snårskogen, men han hade lärt sig att vara samlad och lugn. Det här var alltid den värsta biten och han var varje gång tvungen att intala sig att han måste skydda dem från sådana som Mannen. Han höll i den röda snusnäsduken och den lilla flaskan, men de skulle inte behövas. Den här gången slapp han se ett par skräckslagna ögon stirra på honom. 

Aron stod böjd över flickan med tänderna runt nacken, precis som han hade blivit tränad, men flickan hade slagit huvudet i fallet och låg redan avsvimmad på stigen. ”Duktig pojke, bra jobbat.” Han vred hennes huvud en aning och försökte se om fallet hade tagit illa, men såg bara ett litet märke, inget allvarligt. Han tog henne i famnen som han brukade göra och bar henne den lilla biten upp till huset. Hon var lätt, som Anneli när hon var liten och vägde som bomull och fjädrar.

Inne i lekstugan var det svalt och bädden som han gjort iordning var mjuk och skön. Några dynor från gamla trädgårdsmöbler och en varm pläd. Hon skulle inte behöva vara rädd här. Det fanns en lampa i taket och gardinerna var blommiga och glada. Ingen skulle göra henne illa. Försiktigt la han henne på bädden och strök henne över håret. Det var lite fuktigt av hennes svett, men mjukt som Annelis. Hon skulle inte vakna än på länge. Hennes kropp var avslappnad och hennes ögon stängda. Aron skulle hinna få sin belöning innan det var dags. Han stoppade försiktigt om henne med filten och gick ut. Stängde dörren och låste ut alla faror. Här var hon trygg. 

Nyckeln skulle hänga på spiken utanför dörren, det hade Anneli bestämt. Det var viktigt att det gick att låsa, det skulle vara som ett riktigt hus. Röda väggar och vita knutar. Hon hade sovit där ibland när hon var liten, tillsammans med Ella och Lina. Luftmadrasser och sovsäckar som täckte hela golvet. En byrå ville hon ha där inne också, en rosa vas och en trasmatta. Allt fanns kvar.

Hundgodiset stod i skafferiet numera, efter att Ulla hade flyttat. Aron lade sig vid fåtöljen och tittade på honom med stora ögon. Han kliade honom långsamt mellan öronen. Snart var det dags igen. Den här flickan skulle inte behöva vara rädd och ingen skulle göra illa henne. Ingen skulle få våldföra sig på henne. När hennes föräldrar skulle identifiera henne skulle det bara se ut som att hon sov. Hon skulle vara vacker, utan blåmärken och fula sår, med blek hud och slutna ögon. Det var så flickor skulle dö. Inte som Anneli, inte rädda och ensamma. Inte med våld och ondska. Stilla, i en lugn och trygg famn. Det var så flickor skulle dö. 

Nu var det dags. När han reste sig följde Aron med. Hon skulle få vara trygg, precis som de andra. Han skulle stryka henne över kinden och viska i hennes öra. ”Du behöver inte vara rädd. Ingen ska göra dig illa, pappa är här.” Och hon skulle slappna av i hans armar tills hon inte längre kunde röra sig. Han skulle sitta stilla med hennes kropp i famnen en stund och känna hennes lukt. Kanske skulle han gråta. 

Det första han såg när han kom ut på gården var den tomma spiken och den öppna dörren. Sedan det sönderslagna fönstret och glasskärvorna i gräset. Aron gnällde och började nosa längs marken. ”Sitt, Aron.” Han tänkte inte springa efter henne, inte ens försöka. Han andades ut så djupt som han inte gjort på många år. Äntligen var det över.

Äntligen, som han hade längtat. Han gick in och bryggde sin sista kopp kaffe i huset. Snart skulle han höra sirenerna komma närmare. Han skulle visa dem lekstugan. Hålla fram sina händer så de kunde sätta fast handklovarna. Kanske skulle det vara journalister på plats redan. Ulla skulle snart få veta alltihopa. Han hoppades att de skulle vara försiktiga när de bar ut de andra flickorna ur jordkällaren, han hade tvättat och gjort i ordning dem allihopa. Slätat ut deras kläder och kammat deras hår.

Äntligen skulle någon få sitt straff. Äntligen skulle Anneli få upprättelse och äntligen skulle Ulla få sörja.  Äntligen skulle någon få sitt straff och han skulle ta det värdigt. ”Det var Mannen som dödade henne”, skulle han säga till dem. ”Det var Mannen som dödade henne, men ta mig istället.” Jesus eller Barrabas? För folket hade det aldrig spelat någon roll.