I garderoben

Du kommer aldrig tro mig om jag berättar vem jag är. Men jag tror att jag gör det i alla fall, du får tro vad du vill. Håll i dig, här kommer det. Jag är Duddes stand-in. Nej det är klart att du inte vet vem Dudde är, hur skulle du? Jag vet mycket väl vem Dudde är. Han är kung i Lyan. Den som sover i sängen. Den som följer med på utflykter och till dagis. Och dagarna i ända skriker Elma efter den där Dudde. Än är han borttappad i sängen, än är han glömd på altanen. Tack och lov har det bara hänt en enda gång att han har blivit lämnad på riktigt, men det var före min tid såklart. Det går inte en minut utan att jag hör hennes gälla röst. ”Duuuuuudde! Var är min Duuuudde?” Pippi, Björnen, Mollan och Svarta Fåret brukar visst också få vara med och leka, men aldrig utan Dudde. 

Jag får aldrig vara med och leka. Elma vet nog inte ens att jag finns, jag tror att det är lite hela tanken med det här arrangemanget. Jag blev inte utvald i affären av något tindrande barn. Inte heller blev jag inslagen i ett vackert papper och överlämnad med ett varmt ”grattis”. Jag ska berätta för dig hur det gick till när jag hamnade här. Jag ska berätta för dig om det som borde ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv. 

Jag satt på hyllan som vanligt och blickade ut över leksaksaffären. Flera av mina hyllkamrater hade blivit valda, nerplockade och passerat Kassan. Jag bara kände på mig att det snart skulle bli min tur. Jag tittade på barnen och såg framför mig hur ett av dem pekade på mig med sitt lilla trubbiga finger och ropade ”Mamma! Pappa! En sån där flodhäst vill jag ha!” Men istället för en änglalik liten uppenbarelse så kom en halvgammal gubbe inspringande genom dörrarna. Han var röd i ansiktet och lite svettig och i ena handen höll han en flodhäst av exakt samma modell som jag själv. Han slängde upp den stackaren på disken vid Kassan och flämtade ”Har ni en till sån här? En exakt likadan?” 

Kvinnan vid Kassan lyfte ner mig, mannen betalade och slängde in mig och Dudde i baksätet på bilen. Vi hamnade båda på sidan med nosarna tätt intill varandra och våra blickar möttes. Det var första gången jag såg hans hånfulla leende. Jag hade hoppats att vi kanske skulle kunna bli vänner, men nu förstod jag att så inte skulle bli fallet. ”Du kan aldrig ersätta mig” väste han med gapet halvöppet. Han stank av gammal välling och intorkat kiss. När vi kom till Lyan hamnade Dudde naturligtvis i lekrummet medan jag blev slängd längst in i den här garderoben. Jag fick inte ens ett namn! 

Jo men en vän har jag i alla fall. Apan Apansson brukar komma förbi på kvällarna innan Mamman och Pappan hunnit städa bort honom. Han tjattrar mest, men det är ganska behagligt att lyssna till. Ibland berättar han saker som har hänt i Lyan under dagen. En gång berättade han om det som hände dagen innan jag kom till garderoben. Om den dagen då Dudde blivit glömd hos Farmor som bodde i Jättelångtbort och om hur Elma skrek och skrek hela natten efter sin Dudde. Hur hennes ögon hade blivit röda som Brandbilen och hur hon hade slitit i täcket så att lakanet med Hello Kitty gick sönder. Och hur Pappan till slut hade satt sig i bilen och kört till Jättelångtbort för att hämta Dudde. Elma hade sovit nästan hela dagen nästa dag och det hade Mamman också. Pappan hade åkt till leksaksaffären på morgonen när de fortfarande sov och köpt mig. Och det var så jag hamnade här i garderoben.

Jag är Duddes stand-in, men inte en enda gång har jag fått komma ut ur garderoben. Ibland när Dudde har hamnat på golvet här inne brukar han väsa sådär otäckt. ”Du kan aldrig ersätta mig. Kopia.” Han har otäcka ögon och jag kan faktiskt inte förstå varför Elma är så förtjust i honom. Förutom hennes skärande stämma och hennes besatthet av Dudde, verkar hon faktiskt vara en trevlig flicka, och jag skulle inte alls ha något emot att bli inbjuden till en av hennes tebjudningar någon gång tillsammans med Apan Apansson och de andra. 

Oj, det där var jag inte beredd på. Garderoben öppnades! Det är Mamman. Då ska hon antingen ha handdukar eller lakan.”Är du säker på att du la den här i garberoben?” Usch vad hon rotar, det kommer inte se klokt ut här inne när hon är klar. ”Jaja gumman, Dudde kommer snart. Ja man måste tvätta Dudde ibland. Nej men han har torkat, jag ska bara hämta honom på tvättsträcket.” Nej nu tog du nog fel ska du se, nu var det mig du fick tag i. ”Här är han ju!” Mamman lyfter ut mig ur garderoben! Oj, hjälp vad är det som händer? ”Det ska nog gå bra med dig också ska du se. Du ser ju precis likdan ut som Dudde.” Hon klappar mig på huvudet. Det känns faktiskt inte så obehagligt. Kan det verkligen vara sant att jag ska få träffa Elma? Äntligen! Detta är i sanning den underbaraste dagen i mitt liv! Jag önskar bara att jag hade kunnat förbereda mig bättre. Så ja, det här går bra. Bara fem djupa andetag. Ett. Två. Tre. Fyra. Ja! Där är ju lekrummet, jag känner igen Apan Apansson, och det där måste vara Pippi och Svarta Fåret. Detta är bara inte sant, jag tror att jag drömmer! Och där är hon ju, hon måste vara den vackraste lilla flicka jag någonsin sett! De vackra ögonen och det lockiga håret, hon ser precis ut som en liten prinsessa! Sätt ner mig nu Mamman! Sätt ner mig hos Elma! 

”Här vännen, här har du din Dudde.” Elmas små barnhänder håller runt min tjocka mage. Bäst jag försöker göra mig så fluffig och gosig som det bara går. En kram, en enda kram från detta underverk så kan jag utstå femton år i garderoben igen! ”Mamma, det här är inte Dudde. Blä vilken äcklig flodhäst, jag vill ha min riktiga Dudde!” Åh nej, han hade rätt hela tiden. Hon slänger mig på golvet, vilken skam. Han hade rätt, jag kan aldrig ersätta honom. Jag ser i ögonvrån hur Svarta Fåret hånler och Pippi fnissar åt mig. Jag är ett misslyckande. En misslyckad stand-in. Kanske var jag inte fluffig nog. Eller var det öronen som stod rakt ut? Nej snälla ni nu är det bäst ni bär in mig i garderoben igen. Jag klarar inte av att titta mer, så förödmjukande.

Nu är det mörkt igen, jag måste vara i garderoben. Mamman la ner mig så försiktigt, kanske tyckte hon synd om mig. Jag hör fortfarande Elma skrika efter sin äckliga Dudde. Men vad är det jag känner här? En mjuk barnakind, ett litet fjunigt hår. Det är dunkelt i rummet, men mittemot mig verkar det sitta en liten söt kanin. ”Välkommen till Leos rum. Du måste viska, för Leo sover. Visst är han söt?” 

Ibland har en leksak tur, kanske mer tur än den någonsin förtjänat. Sådan tur har jag haft. Igår var jag blott Duddes stand-in. En roll som jag spelade dåligt, men tur var väl det. Nu slipper jag både garderoben och att försöka vara någon jag inte är. Nu har jag fått en Leo att älska. Och en kaninvän med hängande öron och mjuk mage. Nu är jag Diddi, den grå flodhästen. Leos Diddi.