Minnen

(Redigerad 30/4 ca 01.00)

Ibland kom det över honom, om nätterna. Alla de som han inte kunde rädda. Deras ögon, skriken, och känslan av att kroppen tog över och inte ville något annat än att sätta sig själv i säkerhet. Hur benen hade gått iväg med honom, tagit sig ut på något sätt utan en skråma. Lite sot på jackan som han knövlade ihop till en boll och tryckte in i sopnedkastet.

Polarna dunkade honom i ryggen och upprepade gång på gång vilken tur han hade haft. "Fan vad bra gjort, Micke. Fan, vilken jävla tur du har haft." Änglavakt, sa morsan. Han försökte känna den där känslan, tacksamhet, kanske. Förstå att han faktiskt hade kunnat dö. Att livet hade kunnat ta slut, men att han hade fått en chans till. Det var för overkligt. Trots allt som hänt kände han sig odödlig, körde lika okynnesfort med MC'n. I morgonsoffan på TV4 satt en av de två unga tjejerna som också hade överlevt branden. Hon var tanig med ljust, spretigt hår och hade ett par blommiga gummistövlar. "Jag ser livet på ett helt annat sätt nu." Hennes ögon var kaxiga och mörkt tallbarrsgröna. Trots att hon såg rakt in i kameran var det något skört över henne som fågelungar och kristall. "Varje morgon vaknar jag och är tacksam för dagen, liksom. Det är verkligen så. Inget ont som inte för något gott med sig."

Rösterna om natten var verkligare. Han brukade gömma huvudet under täcket och blunda. Ändå lämnade de honom inte. Vilka som hade varit kvar där inne skulle han aldrig få veta. Vilka de skulle ha blivit. Där fanns läkaren som skulle hitta ett botemedel mot en cancerform han skulle drabbas av i femtioårsåldern. Där fanns fotbollstalangen som skulle ta GIF Sundsvall hela vägen till allsvenskan. Och den enda kvinna han någonsin skulle kunna älska. Kanske. Kanske fanns det barn. Det var alla kansken som inte ville lämna honom. Alla kansken som skrek och sträckte ut händerna mot honom. I drömmen hade de förvridna, smala armar där det brända skinnet hängde i flagor från svartbränt kött och de förkolnade benpiporna stack ut som grenar ur ett skatbo. Kanske. Kanske om han bara hade vänt sig om. Ifall benen inte hade haft så bråttom därifrån.